I skrivande stund har årets Nobelpris i litteratur ännu ej tillkännagivits. När du nu läser detta är det däremot klart vem som fick det. Blev det en poet eller en svensk? Eller blev det kanske Maryse Condé?
"Traversée de la mangrove" från 1989 föreligger nu på svenska: "Färden genom mangroven".
Det är en djupt borrande kollektivroman som nog mer än vanligt måste läsas och begrundas för att fullt ut förstås. En kör av röster höjs kring det svarta hål som är utbölingen Francis Sancher. Han hittas en dag död med ansiktet nedåt i ett kärr utanför byn Rivière au Sel i Guadeloupe - det franska departementet i Västindien.
Vem var han? Det framkommer att han skrivit på en roman om Karibiens och därmed om sin egen blodbesudlade historia.
Av folket i byn - mödrar och söner med rötter i så gott som varje världsdel, plantagearbetare och suputer - är han älskad och avskydd. I kraft av sin undflyende person har Sancher lockat till sig döttrarna från byns två mest inflytelserika familjer. Under den gemensamma likvakan tråcklas allas livsöden samman.
Man ges ett antal svar på gåtan Francis Sancher men inget slutgiltigt. Det kärr han tryckts ned i är kolonialismens rödsvarta sumpmark. Om han nu inte sugits ned av sig själv.
En av hans älskarinnor säger: "Man färdas inte genom mangroven. Man spetsas på mangroveträdets rötter. Man begravs och kvävs i den bräckta dyn."
På sitt eftersinnande fransk-kreolska idiom - om än här svensk-kreolskt - formulerar Maryse Condé starkt allmängiltiga frågor genom det lika starkt enskilda. En nyans i hudens färg, en flaska rom, en påtvingad sak, ett påtvingat språk, en utifrån kommande man som tror att han är nån - här tycks allting hänga samman alltid.
Det är detaljens styrka när den slipats så exakt: Att den blir allmän.