Ny bok
Tove Jansson: Småtrollen och den
stora översvämningen
Alfabeta
Det fanns en tid då mumintrollet hade mer ansikte än bara bullig nos och var något mindre rund i hullet. Men det var för många år sen och även mumintroll kan förändras. Fast för de flesta av oss muminälskare har de alltid sett likadana ut. Från "Kometen kommer" till Sent i november". Något annat hade varit katastrof. Ett mumintroll är ett mumintroll är ett mumintroll är ett mumintroll! Säkert hade Gertrude Stein ("A rose is a rose is a rose is a rose") instämt.
I höstas firade den allra första berättelsen från muminvärlden, "Småtrollen och den stora översvämningen" (nyutgåva 1991; återutgiven 2005) sextio år. Det lilla mumintrollet, som 1945 i sällskap med sin mamma för första gången tar plats i barnlitteraturen, var emellertid inte nyfött. Tove Jansson hade redan under de sista krigsåren använt honom som namnlös signatur till sina teckningar i den politiska skämttidningen Garm. En arg liten varelse med svans, lång näsa och öron som stod rätt upp.
Ordet mumin var heller inte nytt. När Tove som sextonåring i början på 30-talet bodde hos sin morbror Einar Hammarsten i Stockholm hände det att hon gjorde nattliga matexpeditioner till köket. En gång blev hon överraskad av morbrodern. Se upp, skämtade han, det finns mumintroll bakom spisen och dom blåser folk i nacken.
När det femton år senare blev dags för publicering av den första boken, tänkte sig författaren att också titeln borde ha med det speciella trollnamnet att göra. Förlaget tyckte annorlunda och ville hellre använda det mer allmänna "småtroll" för att "läsarna skulle förstå bättre".
"Småtrollen och den stora översvämningen" berättar om hur mumintrollet och hans mamma letar efter pappan, som gett sig av med hattifnattarna. Efter flera äventyr, en gigantisk översvämning och en närsynt och hjälpsam maraboustork kommer det som författaren kallar sin "allra första happy end!". Muminpappan blir återfunnen och en paradisisk dal öppnar sig: "Och där, mitt på ängen, stod ett hus som nästan liknade en kakelugn, mycket fint och målat med blå färg."
Vi är alltså på väg mot Mumindalen. Ännu inte riktigt där, men den speciella atmosfären planteras försiktigt: Nattens ödsliga och sällsamma ljud, hemskheterna, den annalkande katastrofen, tryggheten som nödvändig bas. Vandringen, familjen som återförenas. Individerna runt omkring: det melankoliska lilla djuret Sniff , myrlejonet, hattifnattarna.
Historien är kort, endast 48 sidor, rikligt illustrerad och naturligtvis ett måste för alla fantaster -- det är här alltihop börjar. Trots att Lilla My, Snusmumriken och Hemulen saknas och allt ännu har för mycket av osjälvständig saga över sig.
Originaliteten och den oefterhärmliga stilen kommer först senare. Som i "Trollvinter" när Lilla My klipper sönder muminmammans äggvärmare för att göra en muff och blir tvärarg när hon misslyckas:
"Som den nu ser ut skulle man inte ens ha mage att skänka bort den till en evakuerad igelkott.*
* En evakuerad igelkott är en igelkott som mot sin vilja förflyttats från sitt hem och inte ens hunnit ta tandborsten med sig."