Sovjetinvasion, mullor, talibaner; i decennier har tillståndet i Afghanistan varit på nyhetsplats i västvärlden. Ofta kan rapporterna tyckas smälta ihop till en diffus massa av skäggiga män med kalasjnikovs, våld och armod. Men plötsligt kan någon ge den diffusa massan konturer och ansikte.
Åsne Seierstad har gjort det.
Nu kommer ännu en ung kvinna med en kombinerad dagbok-reportagebok från Afghanistan: Diana Janse.
Som skribent har Janse både självironi och distans, två egenskaper som alltid är välgörande när man skriver om egna erfarenheter. Boken är en personlig skildring av diplomaten Janses två år som - ensam - svensk UD-tjänsteman i Afghanistan mellan 2004-2006. I mångt och mycket är hennes berättelse en berättelse om en kamp mot misströstan, om att orka tro på att man som en del av det så kallade internationella samfundet faktiskt kan göra skillnad, i ett land präglat av urgamla strider och förtryck. Alienation, svårigheten att förstå dem man försöker hjälpa, är cenral. Liksom frågan om vad det egentligen innebär att "hjälpa". "Bara de gör allt som vi så ska det nog ordna sig", skriver Janse sarkastiskt, väl medveten om at hennes synvinkel ibland kan påminna om den koloniala.
Det diplomatliv som skildras här är föga glamoröst - mera av Fanta på burk, smuts och krånglande el. Janse har god iakttagelseförmåga och ett rikt, om än ibland lite överlastat bildspråk. Hon formulerar såväl sina personliga skäl för att arbeta internationellt som kritik mot de USA-ledda försöken till återuppbyggnad; varför ska samma gamla krigsherrar på nytt få chansen att styra? Hopp står mot hopplöshet. Mest realistisk är Diana Janse (dessvärre) kanske i följande formulering: "Den massiva internationella närvaron i landet - kadrer av ivriga, godhjärtade biståndsarbetare, militärer och diplomater - är en parentes i den blodiga, brutala afghanska historien."