Det är två år sedan boken om kungens (påstått) vidlyftiga sexliv kom ut. Jag recenserade den i Corren och konstaterade att bevisen för bokens påståenden var dåliga. Det var obegripligt att andra medier tog den på så stort allvar.
Nu har historieprofessorn Dick Harrison och Desirée A Schein skrivit en bok där de försöker bevisa att allt i kungaboken var osant. Det är en närmast omöjlig uppgift. Hur bevisar man att någonting inte inträffat? Och alldeles särskilt: hur bevisar man att så vaga uppgifter som de i boken är helt osanna?
För att bevisa sin historiska noggrannhet har författarna försett boken med 356 fotnötter. Visst, de har lagt ner stor möda på sin sak, men motsvarar resultatet denna möda? Och är saken alls värd denna forskning?
Boken ”Den motvillige monarken” innehöll en rad vittnesuppgifter som utmärktes av att de framfördes anonymt och var mycket oprecisa. Bokens researcher var samma Deanne Rauscher som i den nya filmen ”Call girl” påstår att Olof Palme utnyttjade en 14-årig prostituerad. Tidigare har hon också hävdat att Gunnar Sträng på sin ålders höst deltog i sexorgier i Saltsjöbaden.
Om Deanne Rauscher kan man alltså säga att hon antingen är otillåtet naiv eller avsiktligt illvillig. För att leda detta i bevis behövs inte 356 fotnötter.