Observatören Joan Didion briljerar med sin teknik i essäsamlingen "Att lära sig själv att leva". Det perifera blandas med det närliggande, pregnanta detaljer ger relief åt större skeenden. Människor porträtteras. Sinnesintryck. Hon byter spår, rensar, ifrågasätter.
Och utelämnar - inte för inte är Hemingway inspiratören: hans okonventionella kommatering, "spänningen hos den tillbakahållna informationen" som hon utvecklar i essän "Slutord - de Hemingway skrev och de han inte skrev".
Ett sätt att röra sig genom världen på avstånd och nyckel till hennes egen sparsmakade stil och rytm.
"För att kunna leva berättar vi historier för oss själva ... Vi tolkar det vi ser, vi väljer det mest användbara av alla de val vi har." Men vad pågår egentligen i bilderna i mitt eget huvud? frågar hon sig. Varför stannar de kvar?
Färgen på ett löv, lukten av härsket smör, den dallrande hettan över en tom gata i amerikanska västern, tidningsrubriker, ett brott, en förövare, ett samhälles sönderfall. Förloppet stegras, backar, stiger åt sidan, fördjupas. Hollywood, Los Angeles, New York, Patricia Hearst, San Salvador, hon själv - speglar som reflekterar och utmanas.
Ett tjugotal essäer fram till 2005 ingår i Jan Gradvalls urval. Som den klassiska "Slouching towards Betlehem" från 1961 om den nya hippierörelsen i Haight-Ashbury i San Francisco. Första meningen är emblematisk: "Mittpunkten sviktade." En värld krackelerar och Didion är där, tycker sig bevittna ett uppror utöver det normala, går på rockkonserter, äter makrobiotisk äppelpaj, lyssnar på vänsteraktivister och ser femåringar ta LSD.
Eller som den mer analytiska (pretentionerna växer) "The white album" och mötena med The Doors, "topplistornas Norman Mailer", och samtalen med pantrarna Huey Newton och Eldridge Cleaver.
En uttolkare av amerikansk kultur, mindre manisk än Joyce Carol Oates men lika fixerad vid "alkemin av problemet". Fascinerande anspråksfull, ibland kvävd av sitt amerikanska perspektiv. Men rörlig: Politiskt. Personligt. Språkligt.
En journalistisk stilist av utdöende sort?