Berättelsen om kriget i Troja har vi alla hört talas om. Den tillhör det äldsta europeisk litteratur kan frambringa. Den versionen som Homeros är författare till, om den nu fanns någon som hette så, är troligtvis bara en uppteckning. "Iliaden" levde från början i berättarnas ord i olika versioner spekuleras det om.
I stora drag handlar det om att Akilles surar och vägrar att kriga för att Agamemnon snor hans krigsbyte. Det går inte grekernas väg förrän Akilles stridslust vaknar igen. Gudarna sitter i Olympen och tittar på som om kriget vore en fotbollsmatch - de surar de också när det går dåligt för deras lag.
Men vad är en bra omdiktning, eller cover som Iordanoglou kallar det? Har vi inte hört för många musiker spela andras sånger rakt av ungefär i samma tempo och känsla som originalet? Och ännu värre, en del coverband tycks inte alls greppa innehållet i förlagan. Å andra sidan, när någon riktigt med en bra cover så tillför den originalet ytterligare dimensioner.
Listan på omdiktningar av de grekiska klassikerna är lång. Men att göra bra omdiktningar är förstås svårt. Speciellt när Eyvind Johnson visade hur det skulle göras med "Strändernas svall". Odysseus resa hem efter kriget i Troja passade dessutom bra i Europas efterkrigstid. Johnson bok slog an djupt i den mänskliga själen, och står sig än i dag.
Får man välja mellan "Iliaden" och "Odyssén" är den sistnämnda dessutom långt mer intressanta med sina skiftande öden.
"Iliaden" är rätt krånglig med en mängd personer och alla krigsrörelser, slag och hugg till höger och vänster. Iordanoglou berättar den rappt, men riktigt lyckad är den ändå inte. En bra omdiktning av "Iliaden" skulle, i mitt tycke, ta mer fasta på psykologin bakom, förvandla Akilles, Agamemnon, Hektor och några av de andra bestarna till människor istället för de platta diktfigurer de är.
Dimitrios Iordanoglous taktik har varit att ge "Iliaden" ett nytt språk. Han smular sönder hexametern till prosa, lätt färgad av slang. Men det fungerar inte riktigt, slangen känns mest som en tårtgarnering plundrad av ett barnkalas. Här hade behövts en språkkonstnär som Jonas Hassen Khemiri.
Det som händer är att berättelsen inte längre har något genomtänkt språk att luta sig emot. Då blir det tunt.