Bengt Liljegren:
Adolf Hitler
Historiska Media
Det är ett djärvt projekt att skriva en biografi om människan Adolf Hitler. Det innebär ju att inte sätta hans politik i centrum och därmed förmänskliga en av historiens grymmaste diktatorer. Författaren Bengt Liljegren noterar att såväl tredje rikets propagandabild av Hitler som efterkrigstidens bild av honom egentligen var bilden av en icke-människa. Antingen var Hitler en gud, eller i varje fall gudasänd eller en ondskefull varelse som saknade mänskliga drag.
Bengt Liljegren försöker tränga bakom dessa bilder eller myter, som ju i grunden har stora likheter. Styrkan i hans skildring är bilden av den unge Adolf, som Liljegren låter på ett begripligt sätt förklara varför den unge Adolf blev Hitler.
Liljegren betonas två karaktärsdrag hos den unge Hitler. Det ena är hans enorma självförtroende. Han såg sig som ett blivande konstnärsgeni, som inte behövde gå i skola och inte skulle slösa bort sin tid på arbete. Försynen skulle hjälpa honom. Han var utvald. Kanske förstärktes känslan av utvaldhet när Hitler mot alla odds avancerade socialt.
Från att ha varit uteliggare i 1910-talets Wien och München blev han en politisk ledare att räkna med i Tyskland och så småningom Rikskansler.
Hitlers andra avgörande egenskap var hans förmåga att tala och trollbinda sina åhörare. Sedan pojkåren höll han föreläsningar om alla möjliga ämnen och fortsatte på ungkarlshotellen och ölstugorna. Han blev rasande när någon sa emot.
Historieprofessorn Karl Alexander Müller hörde honom tala och upptäckte hans talang. Han tipsade den högernationella rörelsen och 1919 höll Hitler en serie föreläsningar på en militärförläggning utanför Augsburg på tre centrala teman: Den orättvisa Versaillesfreden, förräderiet i samband med vapenstilleståndet i november 1918 och judarnas negativa inflytande.
Liljegrens skildring av och de egenskaper som han lyfter fram hos den unge Hitler är bokens behållning. Samtidigt blir skildringen av hur Hitlers politiska övertygelser växer fram mycket begränsad. Liljegren nöjer sig med att konstatera att Hitlers antisemitism trädde fram först efter första världskriget, och att den blev så oresonlig att hans medarbetare skrämdes av Hitlers judehat.
Att teckna ett porträtt av människan Adolf Hitler blir riktigt intressant först när de personliga egenskaperna vägs samman med de politiska förutsättningarna i 20- och 30-talens Tyskland för framväxten av den nazistiska staten och Hitlers personliga del i detta. Men det saknas i Liljegrens bok. Skildringen av Hitlers väg till makten och när han erövrat den blir tyvärr anekdotisk och man känner igen mycket från annat håll.