Dockhemmet som komedi

TEATER

Candida

av Bernard Shaw

Regi: Thommy Berggren

I rollerna: Peter Andersson, Marie Richardson, Ingvar Hirdwall, Michael Jonsson, Shima Niavarani, Björn Elgerd.

Klarascenen, Kulturhuset/Stadsteatern i Stockholm

Just när det blåst upp till ny fittstim-debatt landar en pust från det sena 1800-talets gryende feminism (jag tvekar att använda det begreppet här) på Klarascenen i Stockholm. Thommy Berggren har känt lust för komedi och grävt fram en av George Bernard Shaws tidiga pjäser, ”Candida”.

”Candida”, skriven 1894, är influerad av Ibsens då hett omdebatterade ”Ett dockhem”. Men medan dockhemmet är en klassiker som tål tidens tand känns ”Candida” lätt museal.

Inramningen – signerad Anna Asp, känd för sina filmscenografier – signalerar engelskt medelklasshem kring förra sekelskiftet, in i minsta realistiska detalj. Här bor pastor James Morell, kristen socialist och som predikant lika populär på politiska möten som i kyrkan, och hans hustru Candida. Han missar inte ett tillfälle att inför omgivningen höja henne till skyarna, på det där sättet som är så förminskande.

Omhändertagen av paret Morell dimper en vilsegången poet av aristokratiskt ursprung – i Michael Jonssons finlemmade gestalt ett slags ET – ner i godhets- och präktighetsidyllen. Inte för att det är särskilt trovärdigt, men denne 18-årige svärmare skakar Peter Anderssons tryggt överlägsne präst i hans bräckliga – ska det visa sig – grundvalar.

Att den unge poeten förälskat sig i Candida, som han vill befria från ”prästgårdsslaveriet”, kan Morell skratta bort. Det dödande hugget utdelas via Bibelns berättelse om kung David: I sitt hjärta föraktade hustrun honom.

Marie Richardsons Candida då – var kommer hon in? Hon agerar överseende hustru och moderlig sällskapsdam åt ”en så speciell pojke” men får inte sin chans förrän i sista akten. Då hon ska välja mellan de två träder hon tydlig ut ur objektrollen: Måste jag tillhöra någon av dem?

Felet med Shaws pjäs är att den sönderfaller i två delar; komik integreras inte med moralitetens allvar, och tvärtom.

Och efter sina Pinter- och Beckettuppsättningar vill Thommy Berggren helst bara göra komedi med några av sina favoritskådespelare. Bland annat Ingvar Hirdwall i rollen som Burgess, Candidas far, klurig kapitalist med underbetalda kvinnliga anställda. Svärsonens kritik bemöter han med att inte längre ha några kvinnor anställda!

Bäst är första akten där Shima Niavarani som pastorns temperamentsfullt skrivmaskinknattrande sekreterare firar triumfer. Hon har en komisk begåvning av guds nåde och hanterar den så intelligent att man önskar att Shaw varit där och insett att hans pjäs borde ha haft denna fräsigt näsvisa suffragett i huvudrollen.