Döden i rutan

Det står en liten – på tok för liten – vit kista till vänster i bild. De normalstora kistorna står på rad i krematoriet, och så längst ut den där minililla. Kameran dröjer där. Jag vet att det är meningen att jag ska titta extra noga på den, men för det behövs ingen riktad filmning. Det är ändå omöjligt att låta bli. Kistan är en anomali, en orimlig grymhet. Det borde vara förbjudet för barn att dö.

Döden är en liten jävel. Obarmhärtig, grym, fullständigt skoningslös. Som den enda storheten i sitt slag arbetar den, ihärdigt och segervisst, mot allt vad samhället försöker bygga upp i form av förnuft, logik och framsteg. Och inte nog med det, den tar oss allihop. Utan undantag.

Anna Lindman har gjort till sin grej att göra tv om livets allvarligheter och svåra frågor. Nu gör hon ”Döden, döden, döden” (SVT) i åtta delar som utgår från olika aspekter av döendet, utifrån antagandet att detta är kunskap som gått förlorad i vår sekulariserade tid. Det må vara sant att många av oss vistas allt mindre i dödens absoluta närhet, men att vi inte längre skulle prata om döden – stämmer det verkligen? Och, ännu oftare pratar vi nog om att vi inte längre pratar om döden.

Det finns anledning att vara skeptisk när människor säger sådant som att ”detta är vårt sista tabu” och ”vi vågar inte tala om detta längre”. Bara att det sägs indikerar något annat, nämligen att vi faktiskt talar om det. Det räcker att gå till barnböcker, tv-serier och snart sagt alla delar av fin- och popkulturen för att konstatera att döden är ett lika evigt ämne som det alltid varit. Människor dras till berättelser om döden som flugan till sockerbiten.

Samtal om döden råder det nog ingen brist på, åtminstone inte i det offentliga. Snarare är väl just det idoga pratandet ett symptom på hur den faktiska, konkreta lärdomen om döden gått förlorad för en allt större grupp människor; allt fler blir de som aldrig sett en människa dö eller en död kropp. Och inget föder rädslan som okunskapen. Den enda period i mitt liv då jag inte varit rädd för att dö, var när jag jobbade i äldreomsorgen och det ingick i mitt arbete att varsamt hantera döende människor och döda kroppar. Vardag blir det aldrig, men mer begripligt.

Jag vet inte om det hjälper att se på tv heller, men Anna Lindman gör åtminstone ett lovvärt försök att göra kunskapen mer påtaglig – när hon tittar in i krematorieugnen, klättrar ner i den nygrävda graven och när hon pratar med kvinnan som förbereder sin egen begravning.

PS. Veckans höjdartips är ”Livet i Bokstavslandet” (UR) – en uppdaterad ”Fem myror…” för vår tid, för alla läs- och bokstavsnyfikna barn. Onsdagar i SVTB.