De där åren efter gymnasiet, innan det riktiga vuxenlivet börjar, känner sig många manade att göra litteratur av. Få lyckas. Förlagen har antagligen slutat drömma om en ny generationsroman, och insett att 80-talisterna är alldeles för individcentrerade eller subkulturgrupperade för att låta en enda bok föra deras talan. Men Amanda Svensson har i alla fall ringat in en del av nutiden med debutromanen "Hey Dolly".
Dollys värld är Malmö i början av 2000-talet. Hennes ena bästis är kär i popstjärnan Jens Lekman och den andra drar av sig ögonfrans efter ögonfrans för att döva den inre smärtan. Dollys mål är att någon gång ta en femtonårig pojkes oskuld i ett festivaltält och hon drömmer om att vara ihop med en rockstjärna som har ett cigarettetui i silver. Men hur ska något sådant någonsin kunna hända när hon mest har fumligt badkarssex med en alldeles för känslig pojkvän?
"Jag föddes för att vara groupie på amerikanska rockklubbar eller bli seriemördare. Allt som är dekadent och glänsande eller farligt eller spännande skapades för mej men här står jag med en pojkvän som ett år efter studenten fortfarande bor hemma och vars definition av lyx och äventyr är en Statoil-cigarr på nyårsafton." Dolly är deppig men hon är ändå en befrielse jämfört med alla andra tonårsdeppiga systrar och bröder i samtidslitteraturen. Både hennes namn och hennes livsaptit för tankarna till Monika Fagerholms "Diva".
"Hey Dolly" är en genomarbetad debut som ger ett erfaret intryck trots att (jag kan inte låta bli att nämna det) författaren bara är 20 år. Å andra sidan har Amanda Svensson både några terminer på skrivarskola och en nominering till Lilla Augustpriset bakom sig. Det här är inte ett författarskap som skulle låtit vänta på sig.