Don DeLillo: Märkligt och förrädiskt

Han är en äldre intellektuell som varit rådgivare åt Pentagon när USA planerat kriget mot Irak. Desillusionerad har han nu flytt världens larm, sitter i en stuga någonstans i öknen och låter veckorna flyta förbi.

Dit kommer en yngre regissör som med kameran vill fånga det nakna vittnesbördet om kriget. De bägge fastnar i dunkla samtal, dagarna går, ingen film blir gjord. Regissören träffar mannens unga dotter och dras vagt erotiskt till henne. Plötsligt försvinner hon spårlöst, som bortsvept av ökenvindarna, sökandet är förgäves, katastrofen ett faktum.

Det är ytligt sett intrigen i Don DeLillos förtätade roman "Omegapunkten", vilken börjar och slutar hos en besatt åskådare på ett konstmuseum i New York, där Hitchcocks "Psycho" visas i extrem slowmotion.

En lockande historia i höstmörkret? Tja, det beror faktiskt på. Jag kan förstå om DeLillos senaste alster kan upplevas som kryptisk och otillfredsställande. Karaktärerna i boken är gåtfulla solitärer i en berättelse utan givna svar. Men den som förutsättningslöst utlämnar sig åt "Omegapunkten" blir aldrig densamme.

Titeln syftar på en term i kristen mysticism när skapelsen och Gud förenas i ett harmoniskt, allomfattande medvetande. Fast här i en slags inverterad version där medvetandet töms och det högsta (eller lägsta) stadiet är biologins återgång till oorganisk materia, likt stenar på ett fält. I någon mening är också det vad som händer romanens gestalter, samtliga når sitt omegatillstånd.

Det DeLillo ger oss är en märklig, förrädiskt sugande meditation över tid, rum och mänsklig perception i ett retarderat samhälle på randen till upplösning. Tror jag.

Ärligt talat är jag osäker på hur denna raffinerat mångbottnade och språkligt virtuosa komposition egentligen ska tolkas. Jag vet bara att det var länge sedan en roman gjort mig så omtumlad. Känslan av nervig ödslighet har en närmast filmisk, hallucinatorisk effekt - som vore detta en korsning mellan Ingmar Bergmans "Persona" och Michelangelo Antonionis "Blowup". Outstanding.

CHRISTIAN DAHLGREN