Don Giovanni som ren våldtäktsman

Loa Falkmans Don Giovanni är en åldrad adelsman som vill en enda sak: ha sex. Hans parhäst Lars Arvidssons Leporello är kompis och medbrottsling.

Klädd i vit peruk och vitt siden haltar den gamle in, får blomsterkvast och sup av sin betjänt och tar sig in till den utvalda. Donna Annas hjärtskärande skrik bekräftar övergreppet. Kommendanten, som störtar ut för att försvara dottern, dödas i ett cyniskt samspel mellan herre och tjänare. Det är en otäck öppning.

Denne Don Giovanni väcker inga lustkänslor. Falkman gestaltar vokalt och sceniskt övertygande en tragikomisk, sexmissbrukande Pantalone som i sista akten når vägs ände. Förflyttade till ett adelns ruinlandskap vandrar herre och tjänare runt och fantiserar om kvinnor som maträtter varefter förföraren trotsigt följer kommendörens vålnad in i döden.

Handlingen har förlagts till 1787, två år före franska revolutionen och tar fram klassmotsättningar. Regissören Johanna Garpes tolkning är klinisk och distanserad, infallsrik men ojämn. Anslaget med Don Giovanni som våldtäktsman tvingar fram lösningar som stundtals är fyndiga men dessemellan omöjliga.

När Don Giovanni inte väcker förbjudna lustar försvinner den konflikt Mozart och da Ponte försett Donna Anna, Donna Elvira och Zerlina med. De reduceras till schabloner: den bölande förorättade, den ilsket efterhängsna och den snälla veliga. Ingen av dem har fått hjälp av regissören eller dirigenten att levandegöra sina arior. Dessa levereras utifrån statiska attityder.

Regins grundidé tycks vara att göra allt tvärtemot det brukliga. Marika Schönbergs Donna Anna bjuder på intensiv sång, men utifrån ett obegripligt klängande på sin Ottavio. Miriam Treichls Donna Elvira är hela tiden rasande - och undra på det när hon tvingas hålla till godo med Leporellos sextjänster! Susanna Sterns Zerlina säger ett och menar ett annat på ett föga övertygande sätt.

Detta är männens föreställning. Håvard Stensvold gör en imponerande kommendant (men varför barfota?) och en ilsken härlig Mazetto. Magnus Staveland bjuder på en Ottavio som drar ner applådåskor. Här kommer en ung tenor som är lång och snygg, sceniskt övertygande och sjunger vackert.

Mark Tatlows tolkning av musiken svarar mot regin, den är kraftfull men saknar sensualism.

GUNNEL BERGSTRÖM