I världslitteraturens luftslott finns ett märkvärdigt källarprång. En underjordisk skrubb bortom all anständighet där tanken tillåts haverera i en förgrämd och hätsk monolog som efter ett och ett halvt sekel ännu söker sin like vad gäller gallsprängd och illusionslös svärta.
På svenska känner vi denna välriktade spottloska från tillvarons bottenläge som "Anteckningar från källarhålet". I Barbara Lönnqvists nyöversättning - som övertygar, även om den knappast överträffar Ulla Roseens åttiotalsöversättning - har Dostojevskijs kortroman med den långa skuggan i stället fått titeln "En underjordisk dagbok".
Bikt som krängerFörödmjukad av människorna, kränkt av naturlagarna, räcker Dostojevskijs antihjälte ut tungan åt sig själv och resten av existensen. Han grubblar och obstruerar i en bikt som kränger mellan självhävdelse och självförnedring, sanningslidelse och fåfänga, patetik och svart humor. Med sina taktlösa utgjutelser utgör han en levande dementi av det sköna och upphöjda, ett grus i maskineriet för alla ordningar som gjorts upp av dem som älskar människosläktet.
Existentiell hjälteRomanens skepsis mot blåögd utvecklingsoptimism och skarpa blick för människans maktbegär och destruktiva sidor hade förstås framtiden för sig. Udden riktas inte minst mot den förnumstiga tron att vetenskapen skulle kunna stänga in det bultande och sprängande livet i en snäv nyttokalkyl. Så blir vår man i underjorden till en existentiell hjälte. Eller kanske snarare till ett typexempel på nödvändigheten av strama samhällstyglar.
Som alla gestalter i den stora litteraturen, och för den delen i verkligheten, slingrar sig den underjordiske dagboksskrivaren undan alla enkla kategoriseringsförsök. Han är en motbjudande paradox, vibrerande av undertryckt liv och vrede. Och se upp för speglar, för kanske är han när allt kommer omkring mer som envar än vi önskar veta.
JOHAN WILHELMSSON