En bit in i "jPod" drabbas en av microslavarna av klarsyn och sammanfattar både sig själv, Couplands roman och samtiden. "Ni mår dåligt för att ni inte har någon personlighet. Ni är deprimerade assemblage av populärkulturella intryck och bortträngda känslor, som drivs framåt av motorn i den mest banala formen av kapitalism."
Spelföretaget de arbetar på är av sorten som producerar fantasier i form av dataspel. Världen är som ett gigantiskt nätverk och de är satta att rita upp den och fylla den med innehåll.
Gränsen mellan människa och den spelroll som kan klonas i massupplagor är tunn. I själva verket går huvudpersonerna att läsa som just spelare i författarens egen postmoderna spelplan. Eller som en av dem säger: "Jag känner mig som en flykting i en Douglas Coupland-roman."
Eller varför inte som en romanfigur i ett Tom Clancyspel.
Coupland har blandat 60-talets collageroman med en prosa som försöker härma Internets länksystem. Som om han tycker: hur ska annars en modern roman skrivas i dag?
Här finns fullt av ordlekar, brev till Ronald Mac Donald, visuella textbilder och dramainslag. Den som vill kan roa sig med att hitta fel i en femtio sidor lång datakodning eller helt enkelt bara "klicka vidare". Nördism och autism är aldrig särskilt långt ifrån varandra och det är också här i den drypande ironin som smärtan och angelägenheten drabbar mitt i all smartness.
För Coupland glömmer aldrig bort att alla i grund och botten är rätt missanpassade med antisociala störningar som de döljer bakom Googlemissbruket och med en samhällssyn uppbyggd kring de rätta namnen, märkena, spelteorierna.
Det är "Microslavar" tio år efteråt och "Generation X" femton år efter. I själva verket tycks Coupland inte kunna låta bli att referera till sig själv som den där författaren som myntade det där begreppet. Så också i "jPod".
Maria Tellander