"Kon-tiki" surfar högt på den norska filmvåg som just nu rullar med stark kraft över världen. Även i Sverige, traditionellt en dålig mottagare av norsk film, har "Kon-tiki" fått rejält med uppmärksamhet på förhand. Dels som totalsågad av regissören Roy Andersson, när den invigde Göteborgs filmfestival, dels som Norges stolthet under Oscarssäsongen, då filmen var en av de nominerade i kategorin bästa icke engelskspråkiga film. Sanningen är väl att den inte är så usel som Roy Andersson vill göra gällande, men Oscarsklass är det inte heller fråga om.
Historien om Thor Heyerdahl och hans expedition över Stilla havet, som finns dokumenterad i den Oscarsbelönade "Kon-tiki" från 1950, är egentligen som gjord för en klassisk äventyrsfilm.
Mycket krutEtt gäng män sticker iväg på en halsbrytande resa för att bevisa en tes och, antyds det, slippa vara hemma.
Mycket krut är lagt på effekterna, "Kon-tiki" är den dyraste norska filmen någonsin, och de är förvisso spektakulära.
Ja, inte om man nyligen har sett "Berättelsen om Pi", men ändå, CGI-hajarna och-valarna är absolut snygga och bidrar till känslan av matinéfest.
Tyvärr har regiduon Joachim Roenning och Espen Sandberg ("Max Manus") inte brytt sig om att skapa någon större atmosfär männen emellan. När de väl är ute och guppar på sin flotte är det emotionell stiltje nästan hela tiden.
Inget fördjupandeDen episka känslan som filmskaparna vill åt infinner sig aldrig och något fördjupande om den omedelbara efterkrigstidens syn på andra kulturer finns inte heller i sikte.
Det är rätt kul att titta på Gustaf Skarsgårds kufige svenske besättningsmedlem (etnografen Bengt Danielsson) men någon utveckling hos Heyerdahl och de andra är det aldrig tal om. Eftersom vi vet hur det slutar blir själva historieberättandet mest lugn gång i svag bris från start till mål.