"Breaking dawn" är den fjärde och sista boken i den uppmärksammade Twilight-serien. Filmatiseringen av den sista boken är däremot uppdelad i två delar. Tyvärr. För efter att ha sett "Part 1" är min enda slutsats att girigheten fått styra. Åtminstone finns det inte någon tydlig berättarteknisk vinst med två filmer.
"Breaking Dawn" är ett segt drama trots att historien egentligen är sprängfylld av dramatik. Minuterarna fylls i stället, än en gång, av ytligt stirrande. Bella tittar på Edward. Edward tittar på Bella. Och varulven Jacob tittar avundsjukt på dem båda.
Symboliskt stirrandeI de tidigare filmerna har denna stirr-orgie åtminstone delvis fyllt en funktion som symbol för förbjuden och farlig åtrå. Men med tanke på att Edward och Bella spränger kyskhetsbältet i filmens inledning (och det är fint gjort) så borde stirrandet ha spelat ut sin symboliska roll.
I "Twilight-filmerna" har regissörerna kommit och gått men manusförfattaren har bestått. Nu känns det som om de borde ha flyttat på Melissa Rosenberg också. Eller gett henne hjälp. För "Breaking Dawn" är verkligen banalt skriven och lite väl skolduktigt lik bokupplägget.
Samtidigt kanske Twilight-sagans trogna fans vill ha det så här, att resan mot det oundvikliga slutet ska ta så lång tid som möjligt. För det här är ju en film för redan inbitna fans. "Breaking dawn" räknar kallt med att publiken har sett och läst allt och är på känslomässigt rätt "våglängd" med Bella och hennes värld.
Hoppats på djupPersonligen har jag också sett och läst allt, men jag är inte på rätt våglängd och jag får inte mycket hjälp att hitta dit. Det hade jag hoppats på, både för mig och filmens primära tonårsmålgrupp. Något mer gediget. Något djupare och vildare än blickar.
Första delen hade en nyfiken tonårskänsla, den tredje delen en avväpnande självdistans. Det tyckte jag om. Låt oss hoppas att det är varannan film som gäller och att "Part 2" är bättre. Vi vet svaret om någon vecka.
Per Eriksson