Dramatisk tomhet à la Coppola

"Somewhere" skulle lite lättvindligt kunna beskrivas som "Lost in Hollywood" eftersom det finns många likheter med Sofia Coppolas stora succé "Lost in translation". Båda handlar om desillusionerade skådespelare som är mer eller mindre inlåsta på ett hotell och vars liv förändras av en ung flicka. Men det är mer intressant att se "Somewhere" som ytterligare en pusselbit i Coppolas hela konstnärskap. Sofia Coppola fortsätter här att utforska samma tema som hon ständigt återvänder till.

Det handlar om privilegierade människor som känner sig fjättrade av omvärldens förväntningar och sin egen persona. Och att de saknar möjligheten att kunna bryta sig loss.

Ur det perspektivet är "Somewhere" på ett sätt hennes mest positiva film. Den slutar med att huvudpersonen faktiskt slår sig fri.

Stephen Dorff, som spelar skådisstjärnan Johnny Marco, lämnar sin lyxbil och går som en vanlig man in i solnedgången i slutet. Han lämnar sin dekadens bakom sig, redo för en ny roll, som närvarande pappa. Det är åtminstone en möjlig och positiv tolkning.

Resan fram till slutet är däremot långt ifrån lättsam. Sofia Coppola filmar Johnny Marcos liv i långa, statiska tagningar som upprepas om och om igen. Allt för att lyfta fram tomheten i hans liv. Det är en film som nästan helt skyr dramatik. Risken är naturligtvis att hela berättelsen känns tom och stum. Men för mig fungerade det. Tack vare slutet och små briljanta detaljer på vägen. Till exempel en vacker utzoomning när far och dotter Marco ligger och solar vid poolen. Plötsligt visar Coppola hur dessa två faktiskt kan höra hemma i en normal värld. Det är tillräcklig dramatik för mig.