I likhet med föregångarna saknar Mats Kolmisoppis tredje prosabok, "Bryssel", genrebeteckning. Låt oss kalla den kortroman. Låt det också vara sagt att den som sådan är atypisk: varken avrundad eller enhetlig.
Visst finns här ett berättarjag, en 35-årig svensk man på ett tvåstjärnigt hotell i Bryssel. Hans belägenhet speglas i denna "ickestad utan kultur".
Snarare än en fysisk plats är Bryssel "ett limbotillstånd" utan själ "men med polisiära befogenheter". Trots det påvra boendet säger sig svensken ha ekonomiskt "obegränsade tillgångar". Hans behandling av de bägge städerskorna - från Kamerun respektive Indien - låter ana postkoloniala restposter. En gång skrivs det rakt ut: "Vi föraktar personalen. Den är smutsig. Den talar illa."
Från den gråblanka EU-huvudstaden pejlas globaliseringens drömmar och konsekvenser. De libanesiska hotellgrannarna har anledning att gråta eller bryta sig ut. Men allt är inte Bryssel. Fragment leder läsaren till olika parters erfarenheter av konflikterna och krigen i Mellanöstern. Utvikningarna, reminiscenserna och nedstigningarna till en självgeografi, självbiografi. På debutbokens flik läser jag att Kolmisoppi växte upp i Göteborg, Lidköping och Bergen. Mot vilken fond utspelades hans hittills bästa bok, "Ryttlarna"? Göteborg.
Och var inleder 35-åringen sitt misslyckade och möjligen traumatiska förhållande med Linda? I Lidköping. Så plötsligt, i dagens bok, detta lappkast: "Jag är en trettonårig flicka. Jag bor tillsammans med min bror och mamma i en lägenhet i Bergen."
Subjektets glidning och död i en värld av minnes- och meningsförluster? Trots stoffet tycks denna kortroman huvudsakligen inte handla om den skisserade och gärna sentimentaliserade manliga ensamheten. Mera om en längtan efter alternativa friheter. Troligen drömmer författaren om en värld utan hierarkier och genetiskt förtryck. Som litterär skapelse är "Bryssel", oavsett språkmedvetenheten och den mångskiftande lärdomen, ofullständig, ofärdig. Som konstnärlig och mänsklig utopi pekar den, blygt och dovt, framåt.