Översättning: Örjan Sjögren
Brombergs
Det tar tid innan "Hitta hem" verkligen hittar hem. Och det villtill att Renée Manfredi efter något hundratal sidor äntligen sätterfart på berättelsen. Dessförinnan har jag, med förlov sagt, ganskatråkigt.
"Hitta hem" har bäring i sina karaktärer. Främst tioåriga Flynn, enbrådmogen, mystisk flicka som ser änglar och spöken och tror påreinkarnation. Flynn är barnbarn till Anna, collegelärare och änka senflera år. En kvinna utan djupare relationer till omvärlden. Allra minsttill dottern Poppy och hennes familj.
Så en dag, efter tio års tystnad, ringer dottern och de emotionellastenarna börjar rulla. Detta samtidigt som Anna lär känna aidssjukeJack och hans partner Stuart. Från att ha varit sig själv nog, finnerhon sig plötsligt vara mittpunkt i en oväntad familjekonstellation.
Romanen börjar och slutar hos Anna. Hennes oförmåga att knyta anutvecklas till motsatsen, till vänskap och kärlek. Övergivenhet övergåri sammanhang. Alla får sin beskärda del av insikter och utveckling ipositiv riktning. Barnet Flynn däremot, den självförbrännandekatalysatorn, går ett tragiskt öde till mötes .
Renée Manfredi har god blick för hur man komponerar en (film)storyutan sentimentalitet, hur man använder tidstypiska personligheter ochfenomen, skapar konstruktiv gruppdynamik. För att sen avrunda med ennypa vemodig må-brakänsla. Trots det och trots den märkliga Flynn känns"Hitta hem" förvånansvärt platt.
Som film skulle den troligen fungera bättre.