Ebba Witt-Brattström: Å alla kära systrar!

70-talet var kvinnokampens stora årtionde och Grupp 8 dess viktigaste aktör, mer militant än tidiga svenska kvinnosakskvinnor och 50-60-talens könsrollsdebattörer.

Inte lätt att skriva dess dramatiska historia. Gunilla Thorgren försökte i "Grupp 8 och jag", 2003, och nu har Ebba Witt-Brattström samlat ihop material till en bok som borde ha haft samma titel men i stället apostroferar "Å alla kära systrar!". (Med en rad ur sången "Befrielsen är nära", senast hörd på Stockholms stadsteater när Suzanne Ostens och Margareta Garpes "Jösses flickor" hade nypremiär 2006 med uppföljning av Malin Axelsson, numera Ung scen/östs ledare.)

Det är en rikt dåtids-illustrerad och formgiven bok som kan väcka både nostalgi och avund. Vilken solidaritet och kreativitet! Vilken energi och kraft! Så kul de hade!

Eller??

"Inget fritidsnöje för sillmjölkar", skrev Gunilla Thorgren i sin bok. Och i "Å alla kära systrar!" är det en hel del som skorrar.

Boktiteln till att börja med: så helt med solidariteten systrar emellan var det inte. Stöd och härlig arbetsgemenskap visst, men också outtalade spänningar, tårar och "pisk från systrar kamrater". Witt-Brattström avstår heller inte från försåtliga slängar med varierande måltavlor eller kritik av dagens feminister och genusforskning.

I dag råder minoritetsfeminism, men splittring fanns redan på 70-talet. Ebba W-B tog t ex avstånd från lesbiska kvinnor och 8-or som också var organiserade i den politiska vänstern.

Själv hävdar hon som "kvinnofrigörelsefeminist" att det dubbla förtrycket är det för alla kvinnor i alla klasser gemensamma. Som Gunilla Thorgren konstaterar i sin bok präglas Ebbas syn på kvinnorörelsen av enögdhet, till förmån för ideologiskt feministiskt avantgarde.

Klassperspektiv lyser alltså med sin frånvaro. Och nog är det pinsamt när unga vackra Ebba (exponerad på ett otal foton i boken) är i Tallinn med sin mamma (som 1944 flydde från Estland) och, obarmhärtigt dömande vad år och svåra erfarenheter gjort med dem, beskriver mammans gamla tjejgäng som "uråldriga, osunt pluffsiga och med trasiga tänder"!

Alla åttor var inte bekväma med begreppet systerskap - en ihålig myt, menar Inga-Lisa Sangregorio i en av bokens intervjuer. Liksom Ebba ingick hon i lokalgruppen Aurora som 1977 gav ut boken "Nio kvinnor - nio liv". Att två av de elva aurororna inte ville vara med förtegs i "det jublande förordet", avslöjas nu. Varför utreds ej, inte heller varför Ebba slutade att träffa dessa "kära systrar" när Aurora ebbat ut.

Sektliknande drag anas. Auroras självbild krävde att "demokratiproblem" som härskartekniker, A- och B-lag undertrycktes - därav förträngningen. Läsaren lämnas med många obesvarade frågor och icke fullföljda resonemang.

Varför drar jag fram så mycket negativt? För att det faktiskt är sådant som sticker i ögonen vid läsningen av Ebba Witt-Brattströms bok. Och för att här finns en utmanande självbelåtenhet.

Å andra sidan: propagerandet för "den stolta kvinnan" är ett budskap att ta till sig i en värld där tjejer och kvinnor inte matas med någon annan "livsstil" än den konsumtionskrävande.

GUN ZANTON-ERICSSON