konst
Cecilia Edefalk: Nya verk
Norrköpings Konstmuseum
Utställningen pågår till 12 juni
Man kan nog inte överskatta den betydelse Cecilia Edefalks utställning "En annan rörelse" 1990 hade för postmodernismens genombrott i Sverige och därigenom introduktionen av en helt ny bildsyn faktiskt.
Hon visade på ett provocerande enkelt sätt hur gränserna mellan original och kopia och deras värde flyter, när hon gjorde sin serie målningar efter ett reklamfoto för sololja.
De här bilderna blev ikoner och fasta punkter i svensk samtidskonsthistoria som återkommer i olika sammanhang.
Den skarpe kritikern och konstvetaren Mårten Castenfors diskuterar Edefalks konst i sin del av "Den svenska konsthistorien". Han pekar bland annat på hur hennes utställning " . . . var på gränsen mellan måleri och rumsligt ingrepp". Hennes tavlor på en utställning blev något helt annat än en tavelutställning.
Även här på Konstmuseet rör det sig om en spänstig balansgång på gränslinan mellan måleri, fotografi och rum.
Verken får tiden att skapa närhet snare än avstånd.
Konstmuseet har flera av Cecilia Edefalks (som för övrigt är från Norrköping) centrala verk i sin samling.
Och nu visar hon vackra silvergelatinfotografier av dessa, flera tagna i konstmuseets salar.
En bild av en bild av en avbildning. Ett rum i ett rum. Hon som ofta utgått från fotografier i sitt måleri utgår nu från måleri i sina fotografier. Och som ofta i hennes konst kan ett äldre verk bearbetas med ett nytt perspektiv och därigenom träda i omedelbar kontakt med vår tids problemställningar.
I fotografiets barndom försökte fotograferna komponera samma motiv efter måleriets principer. Edefalk gjorde precis tvärtom och har med sina bilder alltid ifrågasatt fotots anspråk på autenticitet. Genom att måla efter foton, och med små förskjutningar så ändras innebörden helt.
På ena kortväggen hänger en liten målning efter en bild av Marcus Aurelius. På andra väggen hänger en fotografisk jätteförstoring av samma bild. Den är så stor så den måste kopieras på fotopapper på rulle och remsorna har hängts horisontellt med en markerad glipa mellan dem. I Antonionis film "Blow up" förstorade man fram sanningen i fotolaboratoriet.
Här kommer också dold information fram ur den lilla bilden. Karaktär och innebörd förändras totalt av perspektivskifte och synsätt. Det är måleriet och fotografiet som skärskådas, inte den romerske pojkkejsaren.
I en serie bilder har hon fotograferat delar av målningar. Inte som bärare av motiv utan som motivet självt.
Det känns som stabila kompositioner i en konstruktivistisk bildtradition. Grängen, spännramens kanter och skuggorna bildar nya rum och nya utsagor. Alla värden och hierarkier, till och med fysikens grundbultar som tid och rum, flyter när inte konventioner och förutfattade meningar håller dem på plats.