Det är en riktig sagobrunn som Inger Edelfeldt öser ur i sin nya samling texter. Sagor står det också mycket riktigt under den suggestiva titeln "Namnbrunnen". Att hon har läst "Tusen och en natt" råder det ingen tvekan om men det blir nästan en lite för självklar jämförelse för det här är nyskapade sagor fast med den stränga fasta ritualen intakt.
Att Lewis Carrolls "Alice i underlandet" finns med är en lika given referens. Människor försvinner ner i hål, går igenom väggar eller kommer tillbaks från dödsriket genom en spegel som i den avslutande "Sagan om livet och döden". Det är kungar och drottningar, kvinnor som ska giftas bort och förstenas av outtalad kärlek eller makar som kommer tillbaks från de döda för att förenas i månskenet. Varje saga tar vid där den andra slutar.
Ramberättelsen är ett sällskap som träffas på det fiktiva (?) Akasha-torget i ett Österland och genom att tradera muntligt skickas staven vidare. Många av de elva sagorna uppehåller sig vid förvandlingar, förställningar och gränsöverskridanden som liksom kräver den här formen för att inte bli för osannolika.
Enligt baksidestexten har hon velat tillföra ett edelfeldtskt språk till de uråldriga motiven och i HC Andersens och Selma Lagerlöfs anda doppa ner sig i ett stoff lika klart som en källa.
Vad som framförallt imponerar är att det fungerar så bra att väva samman dessa lager som får en arkaisk, biblisk och lite grym ton. Det är också sagorna med starkast innehåll som bäst förvaltar arvet. Edelfeldt verkar behöva närheten till ytterligheterna för att få det att riktigt lyfta. Att det är på liv och död.
Stundtals lyckas hon få ett särpräglat skimmer av trots, rebelliskhet och tvärtomtänkande att glimra över det uråldriga stoffet. Kvinnlig frigörelse mitt bland sagans alla standardiserade vändningar. Sagotiden blir då lika självklar som nutiden. Och varför annars skriva en samling moderna sagor, om inte för att tillföra något eget?
Maria Tellander