Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland

"När mormödrar dör

förvandlas de till blomsterängar och gräs

och farmödrar blir träd som susar ovanför barnbarnen,

skyddar dem mot regn och blåst

och breder ut grenar över dem

till snöhyddor om vintern.

Men innan dess är de passionerade."

När jag efter en hektisk och passionerad läsning avslutat Eija Hetekivi Olssons debutroman "Ingebarnsland", så är det Eeva Kilpis dikt om passionerade mormödrar som ljuder i mina öron.

Romanen handlar om Miira, född i Sverige men med finska föräldrar och som går grundskolan i en sunkig och skabbig hemspråksklass.

Miira växer upp på 80-talet i Göteborgs förorter; Gårdsten och Bergsjön. Hon är mer hemtam bland betonghusen än hennes vilsna föräldrar, som inte hittar rätt i det nya samhället.

Miira vet vad hon vill. Läsaren följer henne från lågstadiet till nian.

En brådmogen och halsbrytande resa mot tonåren bland pundare och arbetslösa i ett redan segregerat Sverige.

Miira utsätter sig för tonåringens alla faror i detta dekadenta folkhem: alkohol, droger, kriminalitet och sex. Men på något sätt landar hon alltid med fötterna först.

Vet vad hon vill. Försvarar sig. Sätter gränser och håller på sin rätt. Tänker antingen bli statsminister eller kirurg. Var får hon all sin kraft ifrån?

Föräldrarna är slitna och bortkomna. Lärarna slibbiga och kompisarna destruktiva.

Hon liknar mer en socialrealistisk Pippi Långström då mamma och pappa reser på sommarresa till Finland och lämnar en tolvårig Miira ensam hemma i fyra veckor.

Det är här jag tänker på Eeva Kilpis dikt om mormödrar.

Tidigt i romanen möter vi Miiras mormor, mummo, som en urkvinna i Finland med värme, mat och humor.

Där finns också Miiras rötter till livet och självkänslan.

Där finns lugnet och den kärlek ett barn inte klarar sig utan och som sträcker sig till förorten vid Sveriges västkust.

Eija Hetekivi Olsson skriver med ett ordflöde och en intensitet som är både stilsäkert och fängslande. Hon kan miljöerna och låter i berättelsen en samhällsanalys växa fram som stämmer till eftertanke. Väldigt bra!

Jakob Carlander