Ekdal & Ahlenius: Svidande kritik i bladvändare

Mr Chance är den vilsna trädgårdsmästaren i Jerzy Kosinskis underbara roman "Finnas till" från 1971, senare oförglömligt filmad med Peter Sellers i huvudrollen.

Slumpartat hamnar Chance i inflytelserika kretsar, vilka misstolkar hans plattityder om växtskötsel som djupsinniga politiska metaforer. Plötsligt är han en av USA:s mäktigaste personer. Som fiktion är det en tänkvärd och skojig historia. Vad hade hänt om något liknade inträffat i levande livet?

Det behöver vi inte längre fundera över. Resultatet blir en deprimerande katastrof och han heter Ban Ki-moon, FN:s generalsekreterare. Detta om vi får tro Inga-Britt Ahlenius, i fem år chef för FN:s internrevision.

Utifrån hennes erfarenheter har journalisten Niklas Ekdal skrivit en slags mörk pendang till Kosinskis bok, som skulle kunna vara bitande satir. Om det inte vore verklighet. Detta är en lika skoningslös som fascinerande bladvändare.

Ban Ki-moon är ständigt mycket upptagen, hårt arbetande med att mäta sina egna flygmil. Han tycks oftast befinna sig ovan molnen, gör outtröttligt nedslag i land efter land, älskar att kråma sig i fotoblixtar, håller på knackig engelska högstämda tal som andra skrivit och vet stundtals inte ens var han är.

När Ban Ki-moon dyker upp på FN-högkvarteret i New York omger han sig med ja-sägare, får återkommande raseriutbrott mot underlydande som stör hans skyddade verkstad, vägrar acceptera kritik och undviker notoriskt alla svåra frågor.

Konsekvensen är ett FN som saknar ledning och har gjort sig irrelevant i världspolitiken. Som om Ban Ki-moon skulle bry sig. Hans primära intresse är bara ett. Att bli återvald 2012.

Risken är att han blir det. Ty motsatt fiktionens Mr Chance har inte Ban Ki-moon fått sin position genom en dråplig tillfällighet. Stormakter som USA och Kina vill inte ha någon kraftfull generalsekreterare i stil med Dag Hammarskjöld som kan rubba deras cyniska maktspel. En grå diplomatnolla från Sydkorea är i deras ögon perfekt.

Ahlenius slutsats: Hade FN varit ett företag skulle vi blivit avförda från börsen. Det är synd om människorna, sa Strindberg. Mest synd är det om alla miljoner fattiga och utsatta människor i länder som Haiti, Sudan och Kongo där ett starkt FN sannerligen hade behövts. Man kan åtminstone hoppas att Inga-Britt Ahlenius avslöjande vittnesmål får samvetet att svida hos dem som ännu håller Ban Ki-moon om ryggen.

CHRISTIAN DAHLGREN