Med persiske 1200-talsdiktaren Rumis ord: Anden: "tinar upp vår frusna tankeförmåga, jagar bort håglösheten, ökar vårt oberoende i världen och av världen, sätter hjärtats vågor i svallning, gör människan mänskligare."
Så fantastiskt är det. Men, som Ekerwald påpekar, "det krävs en viss hängivenhet för att ordet skall bli levande".
På omslaget till "Läsa innantill och bli en annan" återges en målning av Picasso: Kvinna med bok. Upplöst i sina beståndsdelar, ändock hel. Reflekterande, drömmande. En bild av njutningen i att läsa. Samla på sig tankar.
Med tiden har också de flesta läsare tillägnat sig en egen litterär kanon. Enkelt styrd av att vi gärna väljer att läsa författare vi trivs med.
För många hör just Carl-Göran Ekerwald till de självklara valen. Hans glimrande essäistik ( "Diogenes lykta", "Ciceros barn" med flera), biografierna över bland andra Shakespeare, Voltaire, Céline. Romaner, memoarer ("Skogvaktarens pojke", 2002). En författare lika produktiv som fast förankrad i den klassiskt humanistiska bildningsfåran.
En ny bok av Ekerwald skapar förväntningar. Mycket är också gott att läsa. Överraskande och uppmanande med de ständiga följeslagarna närvarande: Rumi, Ekelund, Joyce, Beckett, Defoe, Homeros,
Eddan, Fridegård med flera. Åttio vältaliga partners som sluter upp kring samtalet om skönlitteraturens nyttighet. Och författarens aforistiskt präglade prosa är förvisso klok. Här dessvärre skymd av viljan att servera generöst på alltför litet bord - de korta kapitlen tar ofta slut utan att man hunnit uppfatta vart de är tänkta att bära hän.
"Läsa innantill och bli en annan"? Gärna, men glöm inte att komplettera ur Carl-Göran Ekerwalds övriga produktion.