Kerstin Ekman: Mordets praktik
Albert Bonniers förlag
"Doktor Glas" av Hjalmar Söderberg omtalas ofta som en av det förra seklets stora romaner. Det är en klassiker som tålt tidens tand, som fångar nya generationer läsare, som fascinerar - och provocerar, inte minst dagens författare, tycks det som. Minns t ex Bengt Ohlssons "Gregorius" från 2004, där hela historien berättas ur pastorns perspektiv.
Kerstin Ekman har i "Mordets praktik" valt ett litet annat grepp när hon tar avstamp i Söderbergs klassiker, som han själv kallade "en tankebok om mordets teori". Hon låter sin huvudperson, den fiktive läkaren Pontus Revinge, föra en dialog med både författare och verk.
Romanen är till formen en dagbok som sträcker sig från 1905 till 1919.
Juldagen 1905 fattar Revinge pennan efter att just ha läst den då nyutkomna "Doktor Glas". Han är skakad för han känner så väl igen sig i Söderbergs romangestalt. Han beslutar sig för att skriva ner allt som förevarit mellan honom och Hjalmar Söderberg. Revinge, som är en stor beundrare av Söderbergs författarskap, är nämligen övertygad om att romanen aldrig blivit skriven om Söderberg inte hade träffat honom.
Till ytan skiljer sig de båda läkarnas livsomständigheter avsevärt. Revinges läkargärning utövas inte i fin praktik utan på samhällets botten där han utför hälsokontroller på prostituerade. I "Doktor Glas" träder sekelskiftets Stockholm fram både i all sin unkenhet och i sin fräschör. I Revinges mörka och stränga dagbok återfinns bara det motbjudande: de äcklade iakttagelserna av lukter och stanker, föraktet för egna och andras tillkortakommanden. Allt mycket skarpt och fysiskt påtagligt skildrat. För Tyko Glas kan läsaren känna sympati vilket är svårare när det gäller Revinges ganska skruvade karaktär.
Pontus Revinges identifikation med Tyko Glas får ödesdigra konsekvenser för hans fortsatta liv. Revinge blir liksom Tyko Glas en mördare. Men där dödandet i "Doktor Glas" är ett uttryck för ett överlagt val att genom en längtan till "handling" vilja "rädda", sker mördandet i Revinges fall i stundens ingivelse.
Det här speciella sättet att föra dialog med en annan författare har Kerstin Ekman använt sig av förut i "Gör mig levande" (1996) där speglingar av och länkar till Eyvind Johnsons Krilonsvit genomsyrar hela romanen och gör den till ett intellektuellt äventyr.
I "Mordets praktik" har Kerstin Ekman lagt ut spår och referenser inte bara till "Doktor Glas" utan även till andra verk av Söderberg - det blir som ett slags metalitterärt samtal kring hela författarskapet som också drar in läsaren i fortsatta funderingar, inte minst kring Söderbergs huvudperson, Tyko Glas: skulle han framstå som lika sympatisk vid en omläsning?
Trots greppet skiljer sig den här romanen från Kerstin Ekmans tidigare, framför allt om man ser till böckerna i trilogin "Vargskinnet". Mordets praktik är en smalare bok där persongalleriet är reducerat, handlingen komprimerad och språket stramare. Mycket känns också bekant: det absoluta gehöret när det gäller skildringar av miljöer och människor, precisionen med vilken hon gestaltar deras erfarenheter. Ekman i en lite nyare tappning. Läsvärt - och spännande men mer i bemärkelsen utmanande. Kan man sin Doktor Glas är det förstås en fördel.
Henriette Zorn