Precis innan de stora nedskärningarnas tid passar Albert Bonniers förlag på att ge ut Elin Ruuths debutroman "Fara vill". Helt oerfaren är den unga kvinnan emellertid inte, då hon tidigare har skrivit dramatik för Malmöteatern.
Elin Ruuth har valt att inte fylla ut sidorna, utan utvecklar sin huvudpersons spridda tankar i korta prosastycken. Jag får intrycket av att det är oberoende anteckningar som hon har gjort under en tid och sedan sammanfört mellan dessa pärmar, för någon egentlig berättelse finns här inte. Somligt känns personligt. Annat rör sig mellan vitt skilda, överraskande områden som rymdfärder, ornitologi och måttenheter, och är riktigt intressanta. Styckena bildar ett slags klippbok över en tid i huvudkaraktärens unga, filosoferande liv.
Det går att känna igen sig i hennes tankegångar; hur ensamt det kan bli när man flyttar hemifrån, nostalgin, funderingarna över vem man är och vem man vill vara. Och var man vill vara. Huvudpersonen, som är författarens namne, avhandlar både Malmö och Luleå i boken - de städer som är hennes verkliga hemorter. Det är som en mild dragkamp mellan städerna, med en markerad mittgräns i - surprise, surprise! - Stockholm.
Vid sidan av igenkänningsfaktorn är det humorn som utgör behållningen av boken. Det är inte långt mellan underfundigheterna och ordvitsarna. Några av dem kan betecknas som nya under solen. Andra inte. Språkligt håller dock romanen rakt igenom en mycket bra nivå. Jag tror att Elin Ruuth kommer att ha mer att ge då hon släpper loss ordentligt och har mer att berätta, i framtiden. Nu är det som om hon håller tillbaka.
Busigheten och spontaniteten är inte trovärdig. Även där hon vill vara vass känns hon snäll. Här finns inga spännande övertramp. Naturligtvis har även en sådan prosalyrisk roman sin publik, men mig tilltalar den inte.