Elisabeth Hjorth debuterade 2008 med diktsamlingen "Kärnfamiljen". När hon nu begår romandebut är det med ett språk som nog kan beskrivas som poetiskt. Inte svårt, men tätt, följsamt, effektivt - det är en stilsäker bok.
Ämnet teologdoktoranden Hjorth har valt är svårt. Hon skriver om en flickas religiösa resa, från barndomens oskyldiga kyrkokontakt vidare över bibelskolor och så småningom in i ett sektliknande sammanhang. Någonstans på vägen blir intresset och engagemanget fanatism. Förebilderna visar ett obehagligt, maktlystet ansikte bakom den fromma fasaden. Underströmmarna av sex och våld bryter fram.
ÖvertygandeAssociationerna till verklighetens Knutby ligger nära till hands redan innan Hjorth på ett intressant sätt för in de händelserna i sin berättelse och låter dem bli en del av fiktionen.
Det är över huvud taget en skildring som övertygar. Hon vet att inte säga för mycket. Möjligen säger hon ibland för lite. Som många andra vill hon hålla läsaren fången med grepp från spänningslitteraturen. Berättelsen presenteras i pusselbitar, ett nu, som också är ett efteråt, varvas med tillbakablickar. Något ruskigt har skett, men den sista pusselbiten hålls gömd i det längsta.
Onödig garderingJag kan undra om inte författare - i synnerhet en så skicklig som Hjorth - ofta skulle vinna på att lita på innehållet i sin berättelse och skriva den rakare. Pusselkompositionen kan ibland kännas som en onödig gardering. I värsta fall ställer den sig i vägen för det viktiga i historien.
Men det är mer en allmän fundering, som inte ska skymma det faktum att Elisabeth Hjorth har genomfört sin romandebut med den äran.
DANIEL ERLANDSSON