Ett förfallet 1700-talsslott på en liten ö i Vänern är skådeplats för intrigerna i Emma Hambergs senaste roman "Baddaren", en rapp terapisession enligt grundtanken:
Låt alla först må urkasst, ge dem sen järnet tills de virrat till det riktigt ordentligt, men se för tusan till att alla mår himla mycket bättre på slutet. Släpp heller aldrig greppet om dramaturgin - riktigt stora baddare som livet, kärleken och döden (både den lilla och den stora) är läckert ögongodis för de mest osannolikt friserade komplikationer.
Maja är 34 år, frustrerad konstnär och gift med Pelle, 64, skulptör med impotensproblem. För honom har karriären, hittills, gått spikrakt uppåt (ursäkta ordvalet); för henne har den inte ens börjat.
Maja måste göra något radikalt, NU. Och vips serveras den kommande händelseutvecklingens igångsättare som på slipad guldtallrik:
En simskola för vuxna, i slottspoolen? Kan väl Maja starta?! Med helpension, miljötänk och unga alltiallot Josefin därtill.
Javisst, super. Den tar vi, kavla upp ärmarna, här ska fejas för nya entréer:
Alex, 18, mycket vältränad, icke-simkunnig oskuld.
Karin, singel, snart 50. Stockholmsjournalist med tillspänd kulturtajming och jobbig uppväxt.
Jens, hängiven yrkesodlare med perenner som specialitet. Även han kring 50.
Sommaren blommar, scenografi och rekvisita är generöst tilltagna. Rollerna är klockrent spikade och manuset försett med idiotsäkra konflikter, traumatiskt bakgrundsbrus och upprepade klimax. En erotiskt gränsöverskridande maskeradfest förlöser somligt, den spejsade upplösningen resten.
Intressant? Nix. Flyhänt? Absolut. Surfhänt, till och med spretigt crawlhänt, om än på grunt vatten.
"Vågar du se under ytan?" frågar omslagsbilden. Javisst törs jag, vill jag. Bara där funnes något att kolla in lite mer ?