Jan Henrik Swahns nya roman är en älskvärd bagatell om en medelålders man som blir ägare till ett renoveringsobjekt på en grekisk ö.
ny bok
Jan Henrik Swahn: Drakkvinnan
Albert Bonniers förlag
Med tanke på "Sommartorpet" och Ernst Kirschsteigers inflytande över svenska män och kvinnor skulle man kunna säga att Jan Henrik Swahns nya roman ligger alldeles rätt i tiden.
Berättarjaget, som uppvisar påfallande likheter med författaren, blir tillsammans med hustrun ägare till ett stenhus på den grekiska ö där de redan har en sommarboning. Det nya huset är inte bara gammalt, det har byns mest majestätiska havsutsikt också. Men det finns ett aber -- de maskstungna bjälkarna -- och det kommer flera. Innan lugnet hunnit lägra sig över ön och en relativ jämvikt åter-upprättats har läsaren dragits in i en karusell av hat och hot, stämningar och annalkande rättegångar.
Grannen är en tickande sexbomb, med mytiska och mystiska proportioner, men samtidigt en paragrafryttare och rättshaverist. När hon, vars öknamn för övrigt givit romanen dess titel, precis utanför jagets ytterdörr låter uppföra ett närmare två meter högt gjutjärnsstaket är det varken mer eller mindre än en krigsförklaring. Och även om Swahn i likhet med Ernst är en fridens man, så kan han (eller berättarjaget då) förstås varken kapitulera eller retirera.
Striden kring "denna Berlinmur" måste tas, om så med det ojustaste av alla medel -- surströmming. Murliknelsen är inte tillfällig, för när drakkvinnan farit hem till skönhetskliniken i Aten anländer som oftast hennes bror och dennes tyska fru med barn. Deras vanor är preussiskt precisa och när de kommer gående i gåsmarsch är det -- grann-kriget till trots -- svårt att hålla tillbaka leendet.
Swahn skriver med lätt handlag och -- fattas bara i en roman där den konkreta renoveringsivern får fritt spelrum -- stort hantverks-kunnande. Förfaret undviker han (om än inte alltid) farsens frestelser, för att i stället söka den stillsamma komedins tonart. Det är roligt på ett ganska torrt vis. Nöjsamt, med insprängda anekdoter och reflexioner, om också förgängligt.
En elegant mellanbok och typisk sommarroman, alltså. Eller som det heter på kritikerspråk: en älskvärd bagatell. Dessutom något för svenska litteraturförhållanden så ovanligt som en implicit sång till vänskapens, måltidernas, familjekärlekens och den sociala samvarons lov.