En annan politisk värld i Erlanders dagböcker

Foto:

Kultur och Nöje2006-01-17 00:00

‚Ny bok

Tage Erlander: Dagböcker 1955

Utgivna av Sven Erlander

Gidlunds förlag

Läsningen av Tage Erlanders dagböcker från 1955 för en in i en politisk miljö som dramatiskt skiljer sig från dagens.

Redan någon gång året innan hade Per-Edvin Sköld börjat tala om att han ville avgå som finansminister. Först i september 1955 skedde bytet på finansministerposten. Dessförinnan hade frågan stötts och blötts med en rad partivänner från vilka Tage Erlander hämtade råd. In i det sista var han tveksam till om Gunnar Sträng verkligen var lämplig. Också dem han frågade hade mycket olika mening om vem som vore den lämpligaste efterträdaren till Sköld.

Sträng fogade sig

Ännu när Skölds före-stående avgång läcker ut till Dagens Nyheter den 28 augusti är efterträdarefrågan inte slutgiltigt löst. Många vill ha LO:s ordförande Axel Strand, andra förordar Gunnar Lange. Sträng själv meddelar att han inte hade någon lust att byta socialdepartementet mot finansen

Erlander förordade ändå Sträng men stötte på motstånd i partiets verkställande utskott där veteranen Gustaf Möller var helt emot denna lösning. Han ansåg att "Sträng med sin bristande kompetens, när det gäller ekonomi, skulle bli helt beroende av tjänstemännen."

Avgörande tycks ha blivit att Sköld själv i slutändan höll på Sträng som fogade sig i sitt öde och gick till finansen. Där han väl inte direkt blev tjänstemännens fånge.

Det är svårt att tänka sig att Göran Persson faktiskt har Tage Erlander som sin politiska förebild. Skillnaden i ledarstil kunde inte vara större. Och då var ändå Tage Erlander långtifrån någon svag ledare.

Underlag till memoarer

Jag tycker 1955 års årgång av dagböckerna är intressantare än de närmast föregående, kanske för att det nu blir tydligt att Erlander förde sina dagböcker i syfte att ha ett underlag för framtida memoarer. De är därför tydligare om uppdykande politiska problem.

Samtidigt har år från år de mera pepprade omdömena om personer som på något sätt vunnit Erlanders misshag blivit allt ovanligare. Den ende evigt återkommande skurken är folkpartiledaren Bertil Ohlin som oavbrutet försöker att föra ner debatten till lägsta möjliga nivå: "Ohlin var tjatigare och tristare än någonsin men han vann en obestridlig framgång genom att locka in mig i den tjatets värld där Ohlin rör sig som fisken i vattnet." (15/3)

Ifrågasatt råd

Nordiska rådets fortsatta existens diskuterades efter rådets senaste möte i höstas. De som ville avskaffa rådet argumenterade med att tidigare hade rådet nog varit viktigt, men nu hade det överlevt sig själv. Det kommer då kanske som en överraskning att Erlander redan 1955 ansåg att det var "omöjligt komma ifrån det konstlade intrycket av rådets arbete" (25/10).

Ju fler delar av dagböckerna som kommit, desto tydligare blir en brist i det eljest föredömligt genomarbetade registret. För det första finns bara ett personregister, inget sakregister. För det andra finns ingen antydan om vilka sakfrågor som tas upp på de sidor som registret hänvisar till. Därmed är det närmast omöjligt att hitta när Erlander diskuterar en viss fråga med någon person.

Sven Erlanders arbete med att dechiffrera faderns allt oläsligare handstil är däremot värt allt beröm.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!