Sverker dök upp hos sin mamma nere i östgötaskogen ibland om somrarna. Min mamma var hans syssling så då tog de sig en söndagspromenad. Den här gången till fotbollsplanen som skulle invigas. Det var lite genant för oss grabbar med den där långa karlen i sin vita kostym. Alla glodde på oss. Och så blåste domaren för hands.
Vad nu då? sa lilla mor som aldrig varit på match. Man får inte ta med handen sa vi överslätande. I nästa anfall kastade sig våran målvakt "Tigern" och räddade ett rungande skott. "Hands!" skrek lilla mamma och högg tag i Sverker. Vi ville sjunka genom jorden.
När Sverige fortfarande hade fyra olika militärattachéer i Paris var Åström ambassadör. Traditionen var att de fyras gäng då bjöd på Luciamottagning på Svenska kulturhuset. Jag såg att Sverker vandrade omkring i salen och viskade i örat på våra anställda. Vad säger han? frågade jag någon. Han säger "Prata med utlänningarna! Prata med utlänningarna!"
Så slocknade ljuset och alla diktatorernas krigare grep efter sabeln. Men in kom sju blondiner i bara linnet med stearinljus i håret. Och de sjöng! Alla överstarna gick upp i stram givakt. De tog för givet att det var Sveriges nationalsång.
Vid premiären på min film om barnen under kriget tog Sverker tåget ner till Mjölby och inledningstalade. "Jag var perfekt neutral sa han; jag blev bombad av tyskarna i Moskva och de allierade i Berlin!"
Så kom den vanliga frågan om varför vi fegat ur och inte gripit till vapen. Sverker svarade skarpt: "Är det någon här som kan nämna ett litet oberoende land som gått i krig mot en stormakt - utan att ha blivit angripet?" Det borde bli sista ordet i en överflödig fråga.