Mircea Cartarescu: Orbitór. Kroppen
Översättning: Inger Johansson
Albert Bonniers förlag
Den rumänske författaren Mircea Cartarescu är i färd med att skapa ett mästerverk i triptykens och fjärilens form, "Orbitór". Den första delen utkom på svenska 2004, "Vänster vinge", den sista är såvitt förstått ännu oskriven, "Höger vinge".
Men det textintensiva mittenpartiet om närmare 500 sidor, "Kroppen", utkom i somras i Inger Johanssons översättning. Bragdmedalj åt henne! Och på sikt kommer det i nobelprisspekulationerna bli svårt att förbise Cartarescu, som förutom romandiktare även är lyriker och essäist, litteraturhistoriker och barnboksförfattare.
En postmodernistisk intellektuell med en exceptionell receptivitet och fantasi.
Orbitór betyder på rumänska bländande, förblindande. Ställda inför detta språkligt och stoffsligt barocka överdåd riskerar nog läsare vana vid platt deckarprosa också att drabbas av näthinnelossning. Cartarescu är en gränslös författare och denna roman tillhör liksom den föregående det lilla fåtal verk som på allvar motsvarar outtömlighetsbegreppet.
Att sammanfatta värvet skulle vara som att i ett och samma andetag förklara stjärnhimlen och mikrokosmos, universum och elementarpartiklarna. Texten är som ett kalejdoskop, eller invecklat altarskåp, och Cartarescu framstår som ett membran för allt som existerar utanför och inne i människan, inklusive "själva medvetandets anatomiska struktur".
Samtidigt är fundamentet konkret, världsligt: Bukarest. Adresserna, höghusen, spårvagnen. Securitate, säkerhetspolisen. Arresteringar, förhör. Produktionsfaktorer och maktförhållanden i den kommunistiska diktaturen.
Utan att blunda för de historiska, kroppsliga och mentala villkoren ämnar Mircea Cartarescu ändå leva sig in i och veckla ut en annan värld, alternativ eller parallell.
Allt är förlorat, därför vidöppet. Allt förljuget, därför sant.
Det handlar om drift, skapelse, tillblivelse. Om litteratur som både är vittnesbörd och motståndshandling, inlevelse och protest, ögonblick och bildstorm, detaljens precision och megalomanins expansion. Rekonstruktion, dekonstruktion.
Annorlunda uttryckt är detta sinnesexplosion och fullkomligt fri fabulering som ändå aldrig släpper markkontakten. Det svävar, men flippar inte ut.
Mustig och mycket kroppslig berättarkonst förenas på ett egenartat vis med melankolins grundhållning. Litteraturens väsen eller olika dimensioner blir sällan så aktiverade, njutbara och metatextuellt perforerade som här. Mircea Cartarescu framstår som en knivskarp cirkusartist, lika förtrogen med tyngden som lättheten.
Han är mästaren av och från Bukarest.
Jan Karlsson