En bok för 2000-talet

Lotta Lotass har på senare tid fått stå lite i skottgluggen för det som ska betecknas som experimentell litteratur. Att så lite av utgivningen ändå är just sådan verkar inte bekymra kritikerna. Det har alltid funnits banbrytare och Lotass är en sådan. Det finns en anledning till att hon just valts in i Svenska Akademin. Det hon skriver är helt enkelt intressantare än det mesta annat.

Ändå går det att säga att hon litterärt har rört sig från en svår till en ännu mer ogenomtränglig terräng. Om "Tredje flykthastigheten" fortfarande hade karaktärer (Gagarin) och "Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet" hade fullt avlyssnade röster (seriemördare) så är nu människorna i "Den svarta solen" inte annat än vagt antydda konturer.

Romanen är en avslutande del i en trilogi om fält som rör sig kring Kants tre kritiker. Det är information som måste ges, det går knappast att gissa. Texterna är hopsatta enligt ett numreringssystem med hänvisningspilar fram och åter. Optimalt borde den egentligen läsas på en digital läsplatta för att snabbt kunna klicka runt och inte tappa tråden. Hypertext har ju länge varit ett fenomen på Internet. Jag tror att det är det Lotass vill uppnå med sin labyrintiska roman.

"Den svarta solen" är dragen så till sin spets i upprepningar att det inte går att förföras av någon som helst framåtrörelse. Jag förstår vitsen. Tillvarons rum, salar och byggnader är det vi alla har att förhålla oss till. Fält, gångar, passager, fascinationen vid den fenomenologiska sidan av verkligheten.

Då och då dyker en soldat, ett vittne, en skiltvakt upp med sina stumma, tröga, tunga rörelser och uppåtvända ansikten. Ibland med avhuggna händer eller en skalperad bål. Om de krigar, arbetar eller vad de gör är höljt i dunkel.

Massan människor är konstant och liksom flytande över sidorna. Endast två gånger skrivs ett jag eller vi in, i början och slutet, allt beror då på hur man väljer att läsa. Det är inte läsning i vanlig mening. När omtagningarna har nått en viss nivå och monomanin tagit över uppstår i bästa fall något annat. I bästa fall alltså.

För att kunna uppfatta "Den svarta solen" som något annat än monoton är det nödvändigt att höja blicken, annars faller den normala läsaren ohjälpligt ner i repetitionen. Att solen är svart är en underdrift.

Det går säkert att påstå att Lotass har skrivit en eloge till den lilla människan i historien, den som satt fast i ett mörkt krigsmaskineri, eller i en tung fabrik, plågad av tillvaron eller i en situation utan återvändo. I så motto upprepar också formen innehållet.

Jag tror att "Den svarta solen" är ett försök att helt befria läsaren från fiktionens fastställda överenskommelser. Ett sätt att säga: tänk själv. Välj din egen läsning genom romanen. Och sådan litteratur behövs mer än någonsin.

Om Camilla Läckbergs böcker representerar det som gränsar till kitschig hötorgskonst så representerar Lotta Lotass den där Anish Kapoor-installationen som helst ska förstås med en hög filosofisk litteratur bredvid sig eller helt enkelt bara begrundas som en zenmeditation. Så om femtio år när mer av bokläsandet sker digitalt kommer säkert Lotass framsynta romanstrukturer som bygger på slump, kaos och interaktivitet att vara det normala. De som fortfarande förfäktar tidslinje, handling, karaktärer in absurdum har förhoppningsvis redan fallit i glömska. Det går inte annat än säga att Lotta Lotass skriver för 2000-talet när andra fortfarande blickar bakåt.