Alex Schulman: Skynda att älska
Forum
Alex Schulman har gjort sig ett namn på att vara elak. Jag följde hans blogg "Att vara Alex Schulman", den han la ner med förklaringen att den blev ett monster.
Tänk, jag såg aldrig mobbandet. Jag såg bara de fina inläggen om hans pappa Allan Schulman.
Det var så det började, det skönlitterära, med små, skimrande försök mitt bland gläfset. Det var också så han började bearbeta sorgen efter sin pappa som dog 2003, 84 år gammal.
Allan Schulman var tv-legendaren som producerade "Hylands hörna" och "Kvitt eller dubbelt". Finlandssvensk, väldig, engagerad, full av anekdoter, en dåtidens kändis som intervjuades i Allers och Året runt.
I alla intervjuer, skriver Alex, sa han samma sak, han var så tacksam för att ha fått en ny chans med en ny familj och "mina barn håller mig ung".
Han var 32 år äldre än sin andra fru, Lisette Stolpe, dotter till författaren och debattsluggern Sven Stolpe. Lisette och Allan fick tre söner, Niklas (som inte är Stureplanskändis), Alex och Calle.
De fick en gammal pappa.
När Allan dog var Alex 27 år. De hade då följt honom in i ålderdomen, så som vi 50-åringar är vana att göra, med kärlek och frustration.
Ni kanske har sett Alex Schulman på tv eller har läst någon av hans bloggar?
Värme och mognad är inte det första som slår en.
Och så går monstergrabben och skriver en bok om sin pappa som är så full av kärlek, längtan och klokhet att jag gråter. Hans pappa är av samma generation som min, de tangerade varann där uppe i Värmland, där Schulmans hade torp och Allan satte upp ett fint bygdespel som jag sett tusen gånger.
Men sockersött är det inte, han fördjupar och komplicerar, utan att bli bitter.
Alex älskar sin pappa, fullständigt älskar.
Han berättar om den årliga fotbollscupen, om att få följa med till jobbet i tv-huset, om samtal i bastun. Men också om Allans vredesutbrott, när han faktiskt sparkar Alex efter ett vanligt trotsgräl.
När pappan dog stängde Alex dörren till hans rum. Pang, låst. Det var för farligt att släppa ut smärtan, som hotade att krossa honom. Och bryta ihop, det fick han inte.
Sakta lirkar terapeuten Leo upp en springa och talar om ett "narcissistiskt sår" från barndomen.
Aha! Narcissistiskt sår. Där bjöd Alex på en tänkbar förklaring till sitt mobbjag. Att erkänna det är storartat.
Alex Schulman skriver på en vacker prosa, helt utan bloggarens rappa punchlines, dröjande och tänkande, med minnen som sköljer fram. En fantastiskt fin uppväxtskildring.