Annars vore det egentligen ingen vits med att läsa. Att erfarenheten visar någonting annat, är en annan sak.
Hur en bok börjar är centralt. I tv-programmet "Babel" häromveckan fick den indisk-amerikanska författaren Jhumpa Lahiri frågan hur lång tid det tagit att skriva första meningen i den roman som just kommit på svenska, "Sankmark" (recenserad i Corren i lördags).
Jhumpa Lahiri svarade: "Ungefär femton år."
Jag tycker om det svaret.
Det finns förstås kolossalt många bra förstameningar. Jag är svag för en av de mest klassiska, från Franz Kafkas "Processen": "Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att han gjort något ont blev han häktad en morgon."
I den meningen ryms hela romanen. Handlingen är ju just så, och egentligen inget mer. Men den fångar också romanens stil och absoluta särart, dess märkliga kombination av total enkelhet och oändlig gåtfullhet.
Första meningen i Karl Ove Knausgårds "Min kamp" utgör den fasta grund på vilken hela det väldiga bygget vilar: "För hjärtat är livet enkelt: det slår så länge det kan."
Lena Anderssons klarhet märks direkt i "Egenmäktigt förfarande": "Ester Nilsson hette en människa."
Perfekt.
Och Jhumpa Lahiris då? Så här blev det till slut: "Öster om Tolly Club, i korsningen där Deshapran Sashmal Road delar på sig, ligger en liten moské."
Andra bra exempel? Skriv och berätta!