De framtidspessimister som tycker att världen går bakåt, bör genast införskaffa Umberto Ecos nya bok på svenska, just betitlad "Kräftgång". Det är en diger samling med föredrag, artiklar och krönikor från italienska dagstidningar mellan 2000 och 2005, som breddar bilden av romanförfattaren, essäisten, semiotikern och lärdomsgiganten Eco.
Historien går i dag bakåt och upprepar sig, menar Eco. De medeltida korstågen har ersatts av vår tids kamp mot terrorism och påföljande krig mot Afghanistan, Irak och kanske snart Iran. Det kalla kriget har resulterat i stekheta krig. Antisemitismen florerar. Kristna fundamentalister vill ersätta Darwin med Jesus. Tredje millenniet har med ett Ecoord inletts: ödemättat. Vilket från italiensk horisont givetvis innefattar fenomenet Silvio Berlusconi, som ägnas stort, föga smickrande utrymme i "Kräftgång".
Till skillnad från oss vanliga dödliga, gnäller Eco inte i största allmänhet utan argumenterar skarpt och vältaligt utifrån sin gigantiska, renässans(o)mänskliga kunskapsbank. Men han är ingen stofil (bara här och där knarrar det en smula om sjuttiofemåringen).
Jag känner mig klok - och blir underhållen - i hans sällskap. Som när han skriver om Mel Gibsons film "The Passion of the Christ". Inte för att kritisera den för antisemitism utan för att framhålla dess kvaliteter - som splatterfilm.
I smarta, penningstinna syften stoppar Mel Gibson "Guds son i en köttkvarn". Inte konstigt, avslutar Eco, att Fadern i filmens slut är rejält förbannad. På Mel Gibson.
En dos Eco livar alltid upp.