Övralidspriset har ännu inte tilldelats Stewe Claeson. Men hans roman, "Än jublar fågelsången", torde ha stärkt hans aktier. Här förekommer Verner von Heidenstam, både som diktare och en ännu rätt radikal person, om också - gift som han är med en snärta - föremål för hanrejskvaller.
Romanens centralgestalt, den drygt trettio år gamle Wilhelm Hallgren, har gjort tvärtom och berusad av förälskelse äktat en äldre adelskvinna, Mariana Lovisa, alias Luigi.
Det är Motala, 1900-talets första decennium, den skälvande och omtumlande tid som snart skall bryta ut i den 100-årsjubilerande storstrejken.
Det är mycket med det fackliga och politiska, det är inte så lite av det emotionella och erotiska heller. Under läsningen av denna nästan 400-sidiga roman kommer jag på mig med att förväxla Motala med Delblancs Hedeby. Det är ungefär samma persongalleri och liknande konflikter mellan rika och fattiga, maktmän och underordnade, ägare och ägda. Mellan herrskap och tjänstefolk.
Eftersom unge Hallgren, Direktören kallad, äger ett hotell så blir liknelsen med Hedeby särskilt påtaglig. Här som där tycks allt väsentligt, åtminstone ur de besuttnas perspektiv, utspelas på hotellet. Grogg var den tidens blogg.
Fast frågan är om inte Claeson hyser en smula fler högdjur än Delblanc. Men medan pigorna pratar släcks ljuset för den plikttrogne Wilhelm som känslomässigt accepterar att ståtliga frun lämnar det föraktade Motala för nya äventyr i Paris och längre söderut.
Hon är det enda han unnat sig i en tillvaro fylld av ärvda krav.
Sirligt och snirkligt lägger Claeson, likt en arvtagare till Ibsen, fram sin långa och många stunder medvetet stillastående text. Den är rik på referenser, litterära såväl som historiska och politiska. Den förhåller sig sakligt till utvecklingen - den stegrade konflikten mellan arbetarnas och arbetsgivarnas krav och känslan av annalkande brand - men desto mera drömskt till Wilhelm Hallgren och hans romangestaltkollegor.
Man hör kärrorna dra genom staden vid Vättern, men man får svårt med den mera personliga orienteringen.
Fast när Direktören tvingas välja väg så tar han i likhet med den yngre Heidenstam snarare den vänstra.
Det är stilsäker prosa i de utbredda bisatsernas skepnad; en lika skön som sorgmättad gestaltning även för den som tycker sig ha genomskådat innebörden av semikolon. Nu far jag till Motala för rekreation eller revolution. Oavsett vilket torde koltrasten drilla.