Eva Adolfssons kvinnliga huvudpersoner tänker mycket. Utifrån sina olika positioner och belägenheter funderar de över meningen med livet, vad det innebär att vara människa och kvinna, vad den ovissa framtiden månne har i sitt sköte.
"Hur ska det bli sedan", funderade den ensamstående gravida kvinnan i romanen "Förvandlingen" från 2005. Det är något som också Marie Nilsson, berättaren i Eva Adolfssons nya roman, ibland funderar över.
Frågan är tabu för dem som träffas mitt i livet, upptagna på varsitt håll och nedsänkta i varsin vardag, därtill i olika länder. Så börjar "En liten historia", med ett möte, en romans på en konferens i främmande land. Det kunde ha stannat där men det gör det inte och det är berättarjagets förtjänst. Hon är den drivande i den lilla historien som blir, trots att de båda inblandade bara träffas några få gånger, en långlivad romans.
Det handlar om en speciell sorts kärlek som bara fortsätter, som brinner med lågintensiv låga men som aldrig etableras socialt; en kärlek som bara är, en längtan och en lycka som finns i korta stunder och därför inte får tyngas med oroande frågor som "hur blir det sedan?".
I utkanten av Marie Nilssons medvetande finns mannen hon är gift med men som är på väg att lämna henne, där finns barnen, arbetet som intellektuell, det feministiska engagemanget - inte sällan kommer jag att tänka på en annan stark roman om komplicerad kärlek mellan mogna människor: Marilyn Frenchs "Det blödande hjärtat".
Kärleksromaner är en svår genre, farorna är många men Eva Adolfsson hanterar det med den äran: eftertänksamt, lågmält och med nerv. Hon skriver ofta i bilder, associativt och lyriskt - romanen har något drömlikt över sig.
Det är minnen med patina men detaljerna framträder allt tydligare med tiden: förälskelsens rus, förväntningarna och upptagenheten vid banala detaljer, de känslomässiga baksmällorna, maktordningen i par- relationer.
Marie Nilsson må vara en romantiker men det hindrar inte att hennes inre funderingar rymmer skarpa iakttagelser och självkritisk distans.
Kvar dröjer särskilt skildringen av hennes allvarliga sjukdom och hur den, likt förälskelsen, vidgar sinnena, intensifierar intrycken och förhöjer känslan av att vara vid liv, i livet. Ett centralt spår i romanen är just hur svårt det är att vara närvarande i nuet.
"Kärlek - det är för personer med starka nerver", säger Marie Nilsson.
Henriette Zorn