En enastående kväll - just som vi vill ha det

Man tackar! Just så här behaglig ville vi ju ha denna enastående Vadstenakväll.

Med klar sommarhimmel över spelplatsen framför Bjälboättens palats, svirrande fågelkvitter och ett svagt orgelbrus från intilliggande Klosterkyrka - inramningen av femtonårsjubilerande Shakespeare på Gräsgårdens version av William Shakespeares "Som ni vill ha det" kunde knappast ha varit mer välvilligt premiärinställd.

Och måtte den väderlekande välviljan hålla i sig; vad annat, förutom en stor publik, önskar jag en så lyckosam och back to basicsinriktad iscensättning. En fullträff för hela ensemblen, med regissören Pontus Plænge i spetsen.

Historien, eller sagomoraliteten om man så vill (kärt barn har många namn), om den avundsjuke hertigen som drivit sin bror i landsflykt och gör detsamma med såväl brorsdottern Rosalind som sin egen dotter Celia, har givetvis flera mörka bottnar, som i alla äkta komedier.

Men, när den bryska inledningen väl är över, och Oscar Skagerbergs bistre Oliver och Logi Tulinius upprymt upproriske Orlando uttryckt ömsesidigt brodershat; den senare vunnit en match mot hovbrottaren Charles samt tokförälskat sig i Rosalind (och vice versa), och hela sällskapet funnit en fristad i Ardennerskogen hos Jan Tiselius gröne Robin Hoodhertig och hans vänliga skogshov - ja, då är det fritt fram.

För pjäsens alla förställningar, förvillelser, parallellhandlingar, rollförskjutningar. Lekfullheten och den speglande ironin. Det skabrösa ordvrängandet - rent av "dialektiskt", för att knycka ett ord från satirikern Jaques.

Inget är längre omöjligt, nu börjar Livet! Innan allt möjligen återgår till det vanliga, normerande urbana.

Fritt fram alltså, för kärleksintrigernas studsiga mästare Rosalind, lysande framspelad av Inga Onn, och för kusinen Celia i Johanna Lazcanos läckert rappa skepnad. Narren Probas kloka dårgrummel, som skräddarsytt åt Magnus Munkesjö, och hans lystna blickar på Kyri Sjömans getvakterska Audrey.

För vallflickan Phebe och hennes efterhängsne friare Silvius, frenetiskt tolkade av Malin Kärrbrink respektive Nils Dernevik, och duktigt understödda av en hoper figuranter i bräkande fårakläder.

Ja, vore det inte för musikvalet - vemodigt, sentimentalt, skärande - och de illusionsbefriade sanningarna från Per-Johan Perssons melankoliske Jaques och hans ständiga barnskugga, för kvällen kastad av Malte Munkesjö, så vore kanske hela den briljant iscensatta komedin blott ett förglömligt luftslott.

Eller, varför inte? När världen hur som helst bara är "en scen och alla män och kvinnor är aktörer".

MARGARETA WIMAN

Fotnot: Spelas vid Bjälboättens palats i Vadstena till och med 6 augusti.