Direktör Grönberger ska gifta sig med den unga Ann-Marie, som han räddad när hon höll på att drunkna. Problemet är bara att han inte kan simma, och ju närmare bröllopsklockornas klang det kommer, ju mer ohållbar blir situationen. Helt oväntat dyker Ann-Maries före detta fästman upp, strax efter det den sjöman som faktiskt räddade henne.
Vilken tid är det?Lägg till det ett huskors, en vimsig jungfru, en pastor med avelsambitioner, en alkoholiserad syster samt en giftasmogen dotter och förvirringen är total.
Problemet är att historien aldrig riktigt lyfter, trots ensemblens hårda arbete. De hade antagligen tjänat mer på att förlägga historien till nutid eller arbetat mer med den autentiska 1920-tals känslan. Nu blir det varken hackat eller malet med ett språk som inte riktigt verkar veta i vilken tid det hör hemma och sång till melodier från moderna schlagers. Här kunde Wigforss ha arbetat mer med distans till texten.
Manuset håller inte?Eller så är det helt enkelt grundmanuset som inte håller, intrigen engagerar inte tillräckligt. Det märks tydligt att ensemblen sliter med texten, på sina ställen känns det antingen överrepeterat eller som att det hade behövts några vändor till. Det är ett problem i farsgenren som ju bygger på en precis tajming. Men spelglädjen smittar av sig på publiken och med några föreställningar i ryggen bör detta ha fallit på plats.
Åsa Dahl!Åsa Dahl ska ha en eloge som sätter varje replik och sånginsats hon har. I den undanskymda rollen som dottern Agnes lyckas hon blanda blygsam undfallenhet med kavat rättframhet på ett ytterst trovärdigt sätt och i rollen som sjömannen Jönsson är hon rent ut sagt lysande i sitt plastiska spel och genomarbetade kroppsspråk.