Varför tar Anna Karenina livet av sig? Leo Tolstojs monumentala kärleksroman, omöjlig att komma runt för den som någorlunda läst och levt, skrevs som följetong på 1870-talet. Och det vanligaste svaret på min fråga är att dåtidens ryska societet, upp över öronen hämmad och fördomsfull, av inbyggda skäl inte kunde acceptera den högreståndsgifta Annas och den unge officeren Vronskijs famösa förbindelse.
Men det svaret är i sig en fördom, och ganska långsynt. Faktum är att det i Tolstojs stillsamt episka flöde görs människa av minsta bifigur, envar mindre och större än man tror. Ta bara Stepan Arkadjevitj, Annas bror. En uppsatt man i ämbetsvärlden, charmfull men beräknande. Han medlar i konflikten och söker makens mandat för en skilsmässa.
Som alltså vore möjlig? Teoretiskt sett kanske. Annas äktenskap är ett konvenansparti som hon på goda grunder vantrivs i. Hon avskyr sin make men räds för vart en skilsmässa ska leda socialt. Hon har dessutom en son som hon inte kan tänka sig lämna.
Ett annat svar på "varför" är att kärleken för vilken allting offras är så urbota romantisk att den inte tål minsta tvivel och därför måste bli hö.
I sin redan smått klassiska klassikerstudie "Den västerländska kanon" konstaterar Harold Bloom i en typisk vändning att Anna Karenina har "djupt liggande shakepearska egenskaper, för vilka Tolstoj, som älskar henne, inte förmår förlåta henne".
Som romanfigur betraktad är hon fullkomlig. Hon kastar sig förvisso framför tåget. För den skull, sjudande av liv och inre motsättningar, låter hon sig aldrig reduceras till simpelt moraliskt exempel.
Samma självmord omskrivs explicit i Milan Kunderas "Ridån". (En essäbok som utkom på svenska så sent som våras.) Här betonas hur Anna Karenina i och med sitt självmord sluter en cirkel. Mot slutet av romanen står hon åter på perrongen med ett ursäktande meddelande från Vronskij i handen.
I de förbipasserandes ansikten ser hon nu enbart fulhet och hat. Ett godståg är på väg in: "Och plötsligt kom hon att tänka på mannen som hade blivit överkörd samma dag som hon träffade Vronskij för första gången och hon insåg vad hon måste göra." Så stiger hon ner på rälsen som om hon "skulle bada och gjorde sig beredd att gå i vattnet".
Skönheten, sammanfattar Kundera, har lämnat världen men ändå bevarat sin gåta.
Parallellt med allt det tragiska och sköna berättas en spegelvänd historia, om den lyckligt gifte Levin och hans sökande efter den ryska bondens själ och efter Gud. På i stort sett varje rad demonstreras en sällsam förmåga till främmandegöring à la formalisten Viktor Sklovskij.
Tolstoj beskriver ett annalkande skyfall så klart och så åskådligt att man vädrar fukten i luften. Samtidigt mullrar kriget mot turkarna i fjärran - ett krig i vilket Vronskij uppgiven deltar som frivillig och hitom vilket Levin finner andrum i sin åskådningskris.
Regnets symbolverkan inte att förglömma: livskraft, dödskraft. Inte bara tsarväldets upplösning utan något ännu större, säg romanens fullbordan, tycks förebådat i detta hastigt övergående oväder, fastän ingenting däråt nämns med ett ord.
Märkvärdigt upplivad söker man skydd i de få kapitel som återstår.
OLA KLIPPVIK