Staffan Vahlquist:
Jag sköt Paulo Coelho
Ruin
Intresset för argumentation i allmänhet och filosofi i synnerhet är kanske inte så stort i ett samhälle där den liberala ideologin segrat på trenne fält: politikens, ekonomins, kulturens. Men är Sverige verkligen ett sådant samhälle?
Under uppseendeväckande titel, "Jag sköt Paulo Coelho", ger Staffan Vahlquist ut en debutroman. Den är kort och koncis, sofistikerat skriven, svävande och glasklar, på en lika omständlig som elegant och exakt prosa. Komiska inslag saknas inte, varken i språket eller intrigen.
Och, jo, det anonymiserade berättarjaget, som kan föra tankarna till Mersault i Camus"Främlingen", kommer på en välkänd bokmässa att ta lagen i egna händer och förpassa den klichéfyllde vulgärmystikern och antiintellektuelle känsloexploatören till, får man å Vahlquists vägnar hoppas, mindre alkemistiskt verkande trakter.
Men det är vägen till handlingen som gör mödan värd. Kedjan, resonemangen, upptrappningen. Hur jaget med författarens benägna bistånd likt en skarpare men snäppet mindre fanatisk Ulrike Meinhof medelst högst relevanta och dessutom dialektiska iakttagelser och tankegångar (må de sedan gälla varat eller existensen, lönearbetets villkor eller samhällskontraktets innebörder, ja demokratin som sådan) söker legitimitet. Hur han söker adla vad Freud kallade vantrivseln i kulturen.
Mot fonden av den tänkande människans fundamentala ensamhet har Vahlquist skrivit en parabel som i händerna på vissa, särskilt yngre mottagare - det bör man vara medveten om och hålla i minnet - torde kunna förvandlas till en megalomanins miniatyrbibel och presumtiva massakerns inspiratör.
Även om författarens implicita diskussion kring demokratins räckvidd (och självgodhet) rymmer mer än ett pubertalt inslag, så är det i denna roman upp till läsaren att finna luckorna, bristerna. Men just det är kanske inte så enkelt i en tid och värld som framför allt relativiserat kulturen, och filosofin, och reducerat konsten till en smaksak?
Vad hjälper, heter det här, "argument om ingen förmår lyssna på dem?". Vad är, annorlunda uttryckt, våra liberala överenskommelser värda om snart sagt ingen längre kan argumentera för dem.
Om knappt någon längre kan se skillnad på skiten (Coelho) och den verkliga konsten och tanken, så kommer - jag tror att det är Vahlquists underförstådda apokalyps - politiken snart, mycket snart, att bli som kulturen: först nivellerad intill oigenkännlighet, sedan populisternas och opportunisternas självklara domän. Sverige kan vara ett sådant samhälle.