Konflikten i Tjetjenien brukar kallas "det glömda kriget". Det kunde lika gärna kallas "det gömda kriget"; länge har journalister förbjudits att arbeta fritt där. De som ändå trotsat Ryssland och Putin har straffats, till och med med döden, som Anna Politkovskaja.
"Ängeln i Groznyj" är Åsne Seierstads personliga skildring av den krigets verklighet hon som, oftast illegal, journalist mött i Tjetjenien. En dubbel verklighet. Å ena sidan makthavarnas kulisser av ett land i fred och sämja - å andra sidan soldaters och civilbefolknings vittnesbörd om en tillvaro genomsyrad av våld, hämndtänkande, och ett bråddjupt och ömsesidigt hat mellan ryssar och tjetjener.
I dessa berättelser förblir Seierstad nästan alltid objektiv och nyanserad, vilket säkert inte varit helt lätt. Mot kriget som sådant tar hon klar ställning. Men de olika rösterna får tala fritt, och läsaren själv bilda sig en uppfattning om vad de egentligen säger.
Samtidigt är naturligtvis själva urvalet av röster som släpps fram, och de frågor som ställs, en slags värdering i sig. Men mera än tjetjenskt eller ryskt är Seierstads perspektiv de mest utsattas. På båda sidor finns mänskliga tragedier. Hustrur och mödrar har mist sina män, barn sina fäder, familjer trasas sönder.
Som en liten, men viktig, glimt av hopp finns ändå "Ängeln i Groznyj" - en kvinna som tar hand om övergivna barn, barn som dock ibland tvingats se så mycket ont att de tror sig vara onda själva. En tjetjensk pojke sägere: "Jag skulle gärna vilja bygga en atombomb. ... Då skulle vi bli respekterade."
Bitterhet och övergrepp kan aldrig vara en ursäkt för utvecklandet av fundamentalism och extremism, men väl en del av en förklaring. Det, tror jag, är en av sakerna Åsne Seierstad vill säga med sin bok En annan är: Glöm inte Tjetjenien.