En glömskans gestaltare

Kjell Espmark är en mästare, både estetiskt och intellektuellt, skriver Correns recensent efter att ha läst författarens nya essäsamling.

Författaren Kjell Espmarks förra bok var hyllade diktsamlingen ”Vintergata”. Bild: CATO  LEIN

Författaren Kjell Espmarks förra bok var hyllade diktsamlingen ”Vintergata”. Bild: CATO LEIN

Foto: Fotograf saknas!

Kultur och Nöje2008-11-10 00:00

Kjell Espmark:

Albatrossen på däcket

Norstedts

Att den sene Hjalmar Gullberg, märkt av muskelsjukdomen, nära döden, skulle ha influerats av den då unge - men redan briljante - Tomas Tranströmer är väl inte så uppseendeväckande.

Men att Gullbergs avskedssamling "Ögon, läppar" hade lånat så mycket från Paul Celan är, för fåkunnig undertecknad, en liten sensation.

Sensationell är väl annars inte ett epitet som sätts i naturlig förbindelse med mannen bakom ovanstående iakttagelser, Kjell Espmark.

Präglas av det gedigna

Hans essäsamling i höst, "Albatrossen på däcket", präglas också mera av det gedigna än det lystna, låt vara att kapitlet om gamle legendariske Tigerstedt - litteraturnestorn som efter pensionen for till Grekland - bär på det slags stoff, eller dova antydningar, som rimligen kunde generera mera, i en eller annan form.

Själv en avsevärt mera vulgär och yngre sälle än någon av de studenter som professor Espmark förlöste och examinerade i Stockholm - om dessa litteraturteoretiskt lyckliga år skriver han i nya boken med värme och väderkänsla - kan jag inte annat än uppehålla mig vid denna ordalydelse: "Tigerstedts undervisning var exklusiv.

Det hände att han bara hade en elev på en föreläsning eller ett seminarium - men denne elev hette i så fall Horace Engdahl."

Glömskans uttolkare

Om Engdahls vidare öden och äventyr vet väl numera även skvallerpressen besked, men om Tigerstedt? Och om förhållandet mellan Svenska akademiens ständige sekreterare och denne mentor som vid pensioneringen 1973 slog sig ner på Samos i - med Espmarks ord - "det som ännu något år var militärjuntans Grekland"?

Om skotten mellan medier och universitet, tidningar och verklig text, inte hade varit så vattentäta som i dag, så hade naturligtvis förhållandet mellan Engdahl (eleven) och Tigerstedt (mentorn) blivit föremål för antydningar och skriverier. Men ingen murvel läser Espmark.

Själv finner jag att Esp-mark skrivit en utomordentlig essäsamling, präglad av en lidelsefull saklighet och balanserad känsla. Han skapar motbilder till den vulgaritet som jag nyss framlagt. Han är diktare och teoretiker, konstnär och akademiker. En glömskans uttolkare och gestaltare. En mästare, estetiskt och intellektuellt. Suverän, på gott och ont, och kanske mera försåtlig än någon vågar ana.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!