Det märkliga med Stephen Frears filmthriller "The Grifters" från 1990 är inte hur otroligt bra den är. Det märkliga är inte heller den suveräna skådespelartrion Anjelica Houston, John Cusack och Anette Bening. Det märkliga är att inte ett enda svenskt bokförlag tänkte: kanske filmens förlaga är lika bra?
Först nu, närmare två decennier senare, publiceras den mästerliga förlagan från 1963 på svenska, Jim Thompsons roman "The Grifters" i Einar Heckschers stilsäkra, således coola, översättning, utgiven på nystartade Kaliber med ledstjärnan: hårdkokt (och amerikanskt) ska det vara. Med "The Grifters" läggs ribban högt.
Filmen "The Grifters" står sig fortfarande vackert i all sin storstilade cynism. Men efter att ha läst Thompsons strama - hundrasextio sidor! - och mästerliga roman framstår filmen som närmast sentimental.
Thompson är en gedigen hantverkare och enormt driven berättare när han gestaltar sitt förtätade drama om tre professionella bedragare och sorgligt solkiga människor på det amerikanska 1960-talet. Sensmoral: lura andra innan de lurar dig.
Jim Thompson avfärdades länge - strängt taget fram till sin död 1977 - som en förvisso habil författare men av skräplitteratur. Av så kallad pulp fiction, kioskdeckare, böcker som var slafsigt formgivna och tryckta på sämsta möjliga papper. Men på 80-talet steg hans stjärna när den fina kulturen började omvärdera tidigare ignorerade genrer. Det tidigare skräpet lästes nu som Litteratur.
Plötsligt hyllades Jim Thompson som en av de främsta i den genre som kallas noir. Och nog är Jim Thompson den felande - nattsvarta - länken mellan Raymond Chandler och James Ellroy.
Likväl har bara en enda av Jim Thompsons dryga trettio böcker tidigare översatts till svenska, "Rymmarna" 1977. Så när nu också en tredje roman utkommer på svenska får man lust att utbrista: rena Thompsonfebern! Bokförlaget Modernista ger ut hans mest berömda roman, "Mördaren i mig", från 1952. Boken är nummer två i förlagets lovvärda Pulpserie.
"Mördaren i mig" berättas av Lou Ford, en till synes hygglig, småkorkad vicesheriff en i håla i Texas. Gradvis inser läsaren att Lou trots allt kanske inte är så hygglig. Inte alls. Fasaden döljer en mördare som snart blir seriemördare. Jim Thompson lyckas med det smått omöjliga: att trots allt få oss att gilla Lou Ford så mycket att vi måste lyssna till hans berättelse. Det är raffinerat och rasande skickligt gjort. God, nattsvart Litteratur.
Liksom i "The Grifters" skildrar Thompson en värld som saknar lyckliga slut. Tveklöst är "Mördaren i mig", liksom "The Grifters", noir så att det mörknar, men Thompson är ingen cyniker. Snarast, faktiskt en hårdkokt moralist.
Måtte Thompsonfebern hålla i sig.