Hans förfäder var livegna bönder. Själv kom han att leva som en kung med gods och slott över hela landet, jakt- och fiskereservat, privattåg och safaripark, och ett ständigt flöde av kvinnor.
Om denna fascinerande gestalt, född som Josip Broz 1892, har Björn Kumm skrivit en komprimerad biografi. Det är en saklig bok där kritik och erkännanden står sida vid sida och slutsatserna överlåts åt läsaren. Inte heller ger sig Kumm in i några spekulationer om Titos betydelse för den krigiska nationalism som tio år efter hans död 1980 slutligen slet sönder Jugoslavien och efterlämnade djupa sår.
Det närmaste vi kommer en ledtråd till 90-talets eskalerande chauvinism och våld är nog skildringarna av den tilltagande decentraliseringen och successiva maktförflyttningen från Belgrad till dels de sex republikerna och två autonoma regionerna, dels de lokala kommunstyrelserna, "folkråden". I det goda - maktspridning och centralmaktens bortvittrande - kan farliga frön ha såtts.
Samtidigt som Tito var mer eller mindre övertygad marxist, så tycks den tidigt klädmedvetne uppkomlingen ha valt och klamrat sig fast vid makten även av skäl som inbegriper prakten, prålet, lyxen. Det goda livet och den personliga vinningen. Det gör honom - utan att för ett ögonblick glömma hans angiveri av partikamrater under Stalins utrensningar eller Titos egna och rätt grundliga utrensningar inom och utom kommunistpartiet - dock en smula mänsklig.
Personkulten, som förklarar maktmonopolet, började redan under partisantidens trefrontskrig mot tyska nazister, serbiska cetnikar, Ustasjas kroatiska fascister. Som ledare för dessa "hjältemodiga gerillakrigare" vann Tito Churchills och de västallierades stöd. Brytningen mellan Stalin och Tito 1948 gav nya anhängare i västvärlden och ibland var det som om demokratiskt valda ledare nästan glömde bort att Jugoslavien faktiskt var en kommunistisk enpartistat.