Per Rydén:
Verner och Oscar. En kärlekshistoria.
Heidenstam och Levertin 1888-1906
Carlssons
Natan Shachar:
Blodseld och nordisk längtan
Atlantis
Den 22 juli 1902 beslöt Oscar Levertin att de brev han fått från Verner von Heidenstam skulle bli tillgängliga först efter hundra år. En av dem som fanns på plats i Kungliga biblioteket 22 juli 2002 var Per Rydén, professor emeritus i litteraturvetenskap. Nu föreligger hans bok "Verner och Oscar. En kärlekshistoria. Heidenstam och Levertin 1888-1906".
Inget annat ord än "kärlek" kan komma ifråga, hävdar Rydén, men understryker samtidigt att relationen inte var erotisk eller sexuell; i sådana stycken var de båda inriktade på kvinnor.
Det var Strindberg som uppmärksammade Heidenstam på Levertin och när hans debutbok "Vallfart och vandringsår" kom ut sände han den till Levertin. Snart nog möttes de båda, blev raskt du-bröder och så inleddes en mycket betydelsefull vänskap, tvärt avslutad genom Levertins tragiska död 16 år senare. Litteraturhistoriskt sett är breven av intresse främst genom att de speglar de båda vännernas syn på den samtida litteraturen - i första hand Strindberg, bröderna Brandes, de väsentliga norrmännen - och genom vad man här får veta om de bådas egen inverkan på kulturklimatet, först genom den gemensamma skriften "Pepitas bröllop". Åtskilligt finns att inhämta om deras inställning till en rad personer, inte minst Ellen Key och "den ständige Wirsén".
I ett annat avseende är boken minst lika givande: genom vad den säger om de båda männen och deras relation. Många har skrivit om Levertins beundran av Heidenstam. Rydén har ingen annan mening, men han balanserar genom att framhålla Heidenstams uppriktiga tillgivenhet för Levertin. Många citat kunde här anföras; det får räcka att hänvisa till Heidenstams sätt att tacka för den sista boken, "Kung Salomo och Morolf", och hans tal vid Levertins grav.
Heidenstam får ett eget kapitel i en annan nyutkommen bok, där Levertin är huvudpersonen: Natan Shachars "Blodseld och nordisk längtan". Detta är inte en biografi i vanlig mening; den består av ett antal essäer, vars gemensamma tema är Oscar Levertin. En av dessa gäller alltså Heidenstam, i andra behandlas Levertins förhållande till Strindberg, till det judiska, till kärleken.
En av essäerna heter "22 september 1906", vilket var Levertins dödsdag, och den innehåller en suverän rundmålning över Sverige vid förra sekelskiftet. I en annan, som inleder boken, möter en kulturkonservativ intellektuells självdeklaration. Inte minst dessa båda texter gör att jag verkligen vill rekommendera Shachars bok. Den präglas därtill av en stilkonst som få i dag når upp till.
Per Olov Backman