Ingen av hans jämnåriga kolleger har så i detalj skildrat sin barn- och ungdom som Per Wästberg. Vid sidan av sitt skönlitterära och dokumentära författarskap har han publicerat dagböckerna han förde under åren mellan 11 och 20. Inte nog med det, förra året inledde han en memoarserie med "De hemliga rummen" som nu har fått sin fortsättning i "Vägarna till Afrika".
Nu är det 1953 och två år vid Harvard väntar, mindre fyllda av regelrätta studier än av givande upptäcktsfärder i "diktens oreglementerade domäner", resande och arbete med den första romanen, "Halva kungariket".
I allt är Per Wästberg tidig. Bara 20 år när han förlovar sig med sin Anna- Lena Eldh och 1955 står bröllopet. Fast kritiker i DN vid 21, sex böcker utgivna före 25 års ålder.
Han inser - rättare sagt anser - att han är "gjord för kärleken och läsningen, för den lekfulla fest och det oplanerade mörker som förenar dem bägge". Skriva och läsa, älska och resa - minsann har han skäl att likna hela sitt liv vid picknickiad.
En viktigare insikt är att han likt sin beundrade pappa är en formulerare, inte en gestaltare.
En annan (självkritisk?) insikt som han nog lite oftare borde erinra sig: "Skriva är att egocentriskt förlita sig på att det man sett och erfarit ska vara angeläget också för andra"- formulerad i prosaboken "Övergångsställen", 2003.
Wästberg måtte ha förtecknat alla han träffade i sina dagböcker och har ett märkligt behov av att redovisa allt. Fina personkaraktäristiker, miljö- och tidsbilder i miniformat blandas med parentetiska notiser och anekdoter. Riskerar att bli tröttsamt för andra att ta del av. En personförteckning på sjutton sidor - namedropping väcker inte precis sympati för dropparen.
Trots titeln ägnas knappt 150 av cirka 400 sidor åt Afrika. (För intresserade som inte läst dem förut kan Wästbergs banbrytande dokumentärer, först "Förbjudet område" och "På svarta listan", 1960, rekommenderas.) Innehållsmässigt blir de ändå de tyngst vägande.
Först, i januari 1959, till Rhodesia på ett Rotarystipendium "för internationell förståelse". Omöjligt att tiga om rasism och beräknande grymhet. Per Wästberg skrev artiklar och blev utvisad. Omedelbart därefter till Sydafrika där "SS och Gestapo var öppet erkända förebilder för många av de ledande i Broederbond". Ondskan hade blivit självklar, hat och likgiltighet ett gift i själarna.
På de här sidorna är Wästberg äntligen närvarande som något mer än registrator, samtidigt som hans prosa blir mer njutbar och skarpare i formuleringarna. Sydafrika blir hans prövosten, platsen för livsavgörande beslut och "välbehövlig jagförlust".
"Vägarna till Afrika" går i tid fram till 1965. Då har Per Wästberg drabbats (är nog rätt ord, för om detta skriver han känslostarkt) av en ny kärlek, till författaren Margareta Ekström, och lever i den dubbelhet det innebär att "älska två".
Gun Zanton-Ericsson