Det kan lika bra sägas direkt. Provocerad bör man helst inte bli som kritiker, men detta är provocerande. Bra. "Sex" är Lolita skriven av Lolita och inte av den smorde Humbert Humbert. Hum. På denna småskaliga prosamosaik tycks det med andra ord lönlöst att dumpa moralaspekter.
Samtidigt är den i högsta grad moralistisk, dock utan pekfinger. Detta är kärlek i chatrummens tid och med en darrig hand på musen.
Modellsöta Myra - en elvaårig flicka med svensk mor och färgad frånvarofar - berättar i gudomligt presens om en sommar tillsammans med den säkert dubbelt så gamle Carl Fredrik.
I stället för på sommarläger åker Myra med CF till Frankrike. Eller naturligtvis snarare: CF tar med henne dit. Från cirka mitten och framåt varvas sedan storyn med korta metakommentarer från en vuxen kvinna i äktenskapskris.
Ungefär så ser det ut på den yta som här polerats så hårt att man knappt förmår ana nåt under den. Eller vågar.
"Badrummet har blanka stenar och golv. Och runt handfatet. Man kan ställa massor av saker där. Det är som en stor bänk. Våra glas med tandborstarna. CF:s är alldeles ny. Handdukarna i högarna. Så att jag måste ta på dem."
Myra får glass och blir lika subtilt som solklart förgripen på. Gudomligt? Gud omnämns faktiskt på ett ställe. "Du är Gud. Gud är minnet av en kärlek. Något jag försöker skapa igen." Det är vackert. Likväl kan detta vara den mest sekulära bok jag läst.
Precis som Villius tidigare böcker "Nej, det är en snöklump" och "Battle" är "Sex" så konsekvent centrerad kring sitt tema att man häpnar över alltings lätthet och samtidigt bara vill gråta. Parallellerna till PC Jersilds "Barnens ö" är på en gång klara och könspolitiskt uppdaterade.
På ett annat ställe antyds det att enda skillnaden mellan barn och vuxna är att de senare vet vad de förra tänker men inte tvärtom.
"Att veta."
En kuslig insikt som troligen är fel. Dock inte i Villius bok.